Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemlighet. Emedlertid såg sjelfva herr Norrfors både ledden och
förlägen ut, då han råkade Ingeborg, som, utvakad och sorg-
sen, väl ej frågade hvad det var han skref, men deremot trodde
sig veta att det var en bouppteckning. «Inte är det så illa med
far, att Norrfors måste teckna opp allt», sade hon endast. «Med
Guds hjelp så blir far bra igen.»
*Ja, Gud gifve det», sade,herr Norrfors med ömklig stämma,
«eljöst så blir det inte bra, Ingri lilla, inte bra, inte bra, — hm,
det är ibland rätt svårt att kunna en smula mer än andra
menniskor, si presten och jag äro de ende i socknen, som kunna nSgot
mera i skrifning och finare läsning, och derföre måste vi begge
hålla ut med slupen, — ja, ja, vi få väl se, vi få väl se.»
«Men far tycks nu starkare än förut i dag, är det inte godt
tecken, Norrfors?»
«Hm, jo visst; men si det är också ett dödstecken. Ingri
vet att när ljuset är nerbrunnet, flammar det till i pipan just som
det skall slockna.»
Dagen derpå kom presten, och nu framtog» ett papper, som
Kjell Kjellsson i närvaro af Göran, presten och herr Norrfors
förklarade vara sin yttersta vilja och bad de begge sednare bevittna.
Detta skedde, och då namnen stodo der (Petter Norrfors med en
stil som låg baklänges och med sina många’styfva streckar och
slängar, i det närmaste liknande ett styoke gärdesgård, på hvilken
man torkat ärter och lemnat några refvar qvar), betraktade Göran
underskriften, och ett drag af blandadt hån och glädje fläktade
öfver hans ansigte innan han åter hann att taga’ den sorgliga
minen på sig.
Sedan den saken var afgjord, bad presten Kjell att tänka på
sin hädanfård. Denna påminnelse slog som en åskstråle ned på
den döende, som hittills med så spänd uppmärksamhet sysselsatt
sina tankar med ordnandet af sina jordiska angelägenheter, att
han nästan glömt att det var för att dö han gjort det.
Hans uppsyn förändrades; döden hade alltid varit honom en
fasa, och nu, liksom genom ett trollslag, skymtade hela hans
förflutna lefnad förbi honom, gestalter, *om med tårar och suckar
förebrådde honom mycket, mycket, som han ej skulle hafva gjort,
om han tänkt mera på den stund som nu var inne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
