Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så satt han länge, men med lika liten framgång, och slutligen
började’ han gråta, bittert som han gjort förut; ty nu höll månen
på att gå i skogen och sedan var det omöjligt. Det var redan
skugga der han satt när han ändtligen kände en knyckning på
refven och vipps ryckte han opp — en stor glänsande fisk kom
öfver vattnet, slog med stjerten och — föll tillbaka — refven
hade gått af — kroken var borta, hans enda metkrok, en dyrbar
engelsk metkrok, en sådan kunde han ej åter få sig. Nu brast
förtviflan ut och han gret ej mera, utan vandrade mörk och sluten
åter mot hemmet.
Han måste, för att komma till gångstigen, gå nära Ola
fiskares stuga; nu brann eld derinne, han var således hemma.
«Ack’!» sade gossen, «om han vore en menniska, Ola fiskare,
så skulle jag bedja honom om några fiskar, men det är ej värdt.»
Han fortsatte sin väg och hade ej kommit långt uppåt gångstigen
förr än hån i månskenet såg någonting glänsande röra sig i
mossan bredvid en sten. Han skyndade dit, och se der
sprattlade fyra de allravackraste aborrar, alldeles som de nyss kommit
ur vattnet.
«Gud i himlen vare tack och lof!» ropade han utom sig och
plockade upp dem i sin söndriga halmhatt. Han hade ämnat att
springa hem genast och hade redan börjat att skynda oppför
backen, då han plötsligen hejdades af tanken: ode der fiskarne har
säkert Ola fiskare lagt der, de äro icke mina.»
«Men Ola fiskare är en elak gubbe, han ger mig dem icke om
jag ber derom», sade nöden, för att tysta samvetet.
«Det är ingen välsignelse med orättfånget gods», svarade
samvetet. «Nej! nej, det är ingen välsignelse med orättfånget gods»,
sade Anders halfhögt och vände om. Emellertid kunde ju hända
att gubben kastat bort dem; att någon velat stjäla ur gubbens
sump och ej hunnit läogre med rofvet; det var således ej nog att
lägga dem tillbaka; gubben kunde kanske till och med gifva honom
dem; han var skyldig för sin mors skull att fråga.
Med klappande hjerta, i en oförklarlig ångest nalkades han
således den farliga mannens stuga; ljusskenet var slut och blott
en rödaktig glöd blänkte genom rutorna och visade att stickbrasan
var utbränd och gubben således i hvila. Anders knackade dock
på rutan och ropade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
