Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Anders och de öfriga barnen vetat hura mycket Anna
led, då hon i sin nätta, snart sagdt dyrbara klädning, med de
fina franska handskarne på armar och händer och de små fotterna
inspända i ett par saffiansskor stod framför sin far i den lugg*
slitna rocken, de grofva- stöflorna och med det bleka ansigtet
mellan de framskjutande axlarne; om de kunnat ana hvad hon kände,
huru nedtryckt hon fann sig af sin grannlåt, huru gerna hon
velat vara i sina gamla kläder, ett fattigt barn, som, utan att be*
gapas, fått stå vid sin fars sida och se på när det stora
herrskapet gick förbi och in i den ljusblå bruksbänken oppe i koret: de
skulle ej trott henne om högmod; hon var den fordna Anna ännu,
det älskliga naturbarnet, en skogsdufva, som, fängslad med ett
sidenband om foten, längtade åter till sina skogar och sträckte på
vingarne för att flyga dit.
Så var det första året; men den andra sommaren hade
af-ståndet mellan henne och de andra barnen blifvit större. Hon
vax nu bekant med sina kläder, van vid rikedomen och lyxen
och ovan vid sina kamrater. > Hon fann klart att Anders bar sig
illa åt då han bockade sig, att luggen i pannan borde strykas
derifrån och, i stället att som förut lida af att vara så väl klädd
och stå på kyrkbacken som en lefvande parodi på sin far, hade
känslan vändt om sig .på afvigsidan, och nu föreföll fadren henne
som en parodi öfver henne och hennes grannlåt. Hon hade gerna
bedt honom ej komma till kyrkan då hon skulle dit; men orden
dogo på hennes läppar och hon ångrade efteråt bittert att hon
kunnat blygas för sin far, sin lidande, fattige, älskade far. Men
oaktadt ångern, blygdes hon likväl; konsten hade dragit opp en
baarrier mellan far och barn, hade slitit naturens och hjertats
första heligaste band, hade drupit en droppa af, högmodets etier
derpå, så att det skulle brista af sig sjelf eller åtminstone bli
skörare.
Anders deremot var som förr sin mors enda stöd, hon
behöfde honom, och så länge detta var fallet, behöfde han också
henne.
Man kunde väl ej se någon skarpare kontrast än den atl på
en gång på kyrkbacken se Anders och Anna; han, ledande sin
nära lama mor, huru lugnt hans ögon blickade framför sig, när
han med ansträngda krafter släpade den giktbrutna fram genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
