Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamla tiden, då det fanns så kallade rolighetsministrar eller gubbar,
som hela sitt lif igenom roade sig åt att göra små pojkstreck,
ofta farliga nog, men välmenade och vanligen verkställda till all-
män belåtenhet. Baronen var också, för att tala uppriktigt, en
sådan * landtjunkare, men hade dock så mycket bekänt sig till en
annan tid, att han älskade läsning och skaffade sig böcker och
de få tidningar, som den tiden utkommo. Han följde således mera
med sin tid än sina värda grannar, som skulle ansett en bok i
ljuset för något nära orimligt, och att läsa den för någonting
löjligt och isynnerhet ett par gamla militärer ovärdigt.
I ett af de många små husen, som omgåfvo det så kallade
slottet och som i motsats med detsamma, hvars flesta rum stodo
öde, voro bebodde af många, fanns dock ett för tillfället ledigt
rum’, som man upplåtit åt ziguenarfolket. Gårdens tjenarepersonal,
ända från de förnämste, som till exempel mamsell Begina Dagsson,
ända ned till oxdrängen gamle Olle, hade en viss respekt, ett
slags nationalbat mot de9sa svarthåriga menniskor, som litet hvar
kunde påminna sig såsom riktigt organiserade landstrykare. Så»
dane «tattarföljen» eller ziguenarhorder ströko fram och åter genom
landet och tycktes, liksom alla nomadfolk, hvardera ega ett eget
vidsträckt jagtområde, det vill i deras ställning säga område att
tigga, stjäla eller bota sig fram, och man lät dem gå oantastade,
om de ej bcgingo alltför grofva förbrytelser. Det var nämligen
snarare en naturhändelse än ett lagbrott om vid ziguenarbandeta
besök en mängd småsaker försvunno, och för det onda sökte man
aldrig lagarnes hämnd, om icke småsaken råkat att bestå i en
häst eller bondens bästa rock; men äfven då hade man sina skäl
att icke vara sträng, utan red efter och tog igen hästen eller
roeken, hellre än att få tingssak med en af dessa horder, ty
hämnden uteblef sällan; och dessutom så kunde deras gummor signa
och trolla och «förgöra» boskapen och karlarne göra så mycket,
att man alltid sköt bom på jagten och att man i sjön ej fick en
enda råna» på näten, liksom de kunde skaffa mask på kålen och
skicka tusental af råttor i sädesboden. Dessa öfvernaturliga
egenskaper fredade dem länge för alla förföljelser, och de lefde således
midt i det bebodda landet alldeles som i en menniskotom öken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
