Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De unge och de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dnfraxu
Allt bade gått så stilla på Sigurdsnäs; att tre år försvunnit
utan att man hade tyckts märka det. Georg var nu en fullvuxen
yngling och mera manligt skön än förr, och Sigrid var ännu lika
vek, lika behagligt frisk som fordom — hon hade blifvit gladare
och lugnare, och nu älskade hon lika mycket sin tant, som hon
förut fruktat henne. Selina, den lilla ziguenairflickan, hade vuxit
opp till en skön flicka, de skarpa dragen hade blifvit milda, de
svarta ögonen brunno af en kärlekens glöd i stället för hatets;
men der fanns samma eld ännu som fordom. Man kunde ej se
ett par mera bestämda motsatser, än denna Selina och Sigrid; det
var Södern och Norden, en glödande natur och en mild vårdag, i
våra dalar, som voro tillsammans, när de begge flickorna arm i
årm vandrade i parken och svärmade öfver lifvet och dess
betydelse, ett svärmeri som alltid hemsöker dem, som ej känna
något-dera. De voro vänner, oaktadt sina olika naturer, och ehuru
— hvilket låter oss kasta en blick i Sigrids hjerta — mamsell
Pjorry dagligen uttömde sig i beröm öfver Selinas snille och känslor.
Det var också sanning; Selina hade en brinnande håg att lära i
förening med lätthet att uppfatta allt bch kläda det i en skön form;
hon hade snille och skarpsinnighet, en fast vilja och, det oaktadt,
förmåga att böja sig i hvarje form, utan att förlora sin
ursprungliga spänstighet. Hon öfverglänste således alltid Sigrid
både i kunskaper och förmåga att visa dem — och allt detta hade
hon lärt sig på tre år. Mamsell Pjorry ansåg henne för ett
underverk och upphörde ej att upprepa det så länge, att sjelfva
baronen, som i det längsta bibehållit sin antipati, småningom började
att observera på den svartlockiga blomstrande flickan ooh finna
henne intressant och någongång hänförande.
Hon jollrade så qvickt och så skälmaktigt, att man ej kunde
vara i hennes sällskap utan att känna sig gladare; men när hon
talade allvar, så gick det så djupt från själens inre och uttrycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
