Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Jo jo, visst blef det bättre, bara kungen fick råda», fltertog
bodkarlen; men afbröt sig sjelf, då han märkte att en figur,
insvept i en vid kappa, smög in i det mörka porthvalfvet.
»F-n annamma», mumlade han, «här kan man tala af sig
hufvudet, om man talar väl om kungen.»
De talande skiljdes åt
Den mörka figuren, hvars uppenbarelse så tvärt afbröt den
politiserande bodkarlens tal, smög sig sakta uppför trapporna och
inträdde snart i en tambur, der ett par vaktmästare sutto gäspande,
inpackade mellan klädhängare och alla möjliga plagg, som i brokig
oordning fått numererade platser.
Den inträdande var en liten mörklagd karl, nätt och prydligt
klädd, med en väl pudrad peruk, hvars spets stack djupt ned på
den fårade, tankdigra pannan. Yi hafva sett honom förut, också
då i en tambur: nemligen hos baron Dernath, den der mannen,
hyars sluga, inbundna blickar redan då fängslade uppmärksamheten.
Det ligger någonting besynnerligt tillockande i ett sådant
outgrundligt ansigte, något på engång förskräckande och tjusande,
liksom i skallerormens ögon; man kan ej rycka blicken från ett
sådant ansigte, der någonting demoniskt blickar fram genom hvarje
veck, och död och förderf, förräderi och slughet tala i hvarje
drag. Ett sådant ansigte hade den lille mannen, hvars
guldskim-rande sidenväst, styfva frack och välpudrade peruk gåfvo åt hans
yttre samma slags prydlighet, som den, hvilken långt sednare
utmärkte Eobespierre, kanske ett uttryck af samma själstillstånd, af
en kärleksfull och ödmjuk tigernatur, som ville visa sig tam och
mild som ett lam.
När den lille mannen inträdde i de klart upplysta rummen,
möttes han genast af en mängd bekanta, som nästan på en gång
utropade:
«Välkommen, Rehnhorn! vi ha väntat på dig länge, alltför
länge.»
«Åh, hvarför det? Jag är den obetydligaste af de små», svarade
denne smågrinande, så att de grå ögonen gnistrade som safirer i
gröngul färgskiftning; «när så många fosterlandets vänner äro här,
behöfs visst icke jag.»
«Ni är vår fastaste vän», yttrade en stor, fet herre med en
lika vidlyftig som hög peruk å la Fredrik den förste, och med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
