Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gamle Dernath anade, men insåg dock ej riktigt klart, att
partiets afsigter ej voro så patriotiska som de ville synas infor
honom; men han ansåg som afvikelser denna grofva egoism, detta
civilisationens barbari»* hvilka beklagligtvis voro regien hos dessa
partier, som kämpade for privilegier och egna fördelar, och för
detta ändamål uppoffrade heder, samvete, lagar och blodet af
tusende fosterlandets oskyldige söner.
Så rörde sig en brokig mängd af de rådande i staten
deruppe i den upplysta våningen, till dess klockan slog tio i tornen
och vagn efter vagn rullade utför den trånga, krokiga gatan, och
en mängd personer skyndade åt olika håll hem i den mörka
qvällen. Detta var emellertid folkets grädda, de »bildade», de
upplyste, de som stodo i spetsen för affärerna, som hade sådana
öf-verläggningar; man stal ära och lycka från fäderneslandet, utsög
dess märg och lät mörda dess söner, sålde sitt samvete för en
lumpen penning och var menedig mot Gud, konung och
fädernesland; men detta kallades den tiden politik och kallas så ännu,
god och ädel om den lyckas, brottslig om den misslyckas.
Man kän ej neka att dräggen och gräddan af nationen i
detta ögonblick voro hvarandra närmare i moraliskt värde än till
rummet, fastän den förra hade sin sammankomst i källaren i samma
hus. Det var ett trångt hvalf, hvars fönster låg jemnt med
gårdsplanen. Väggarne voro svartgröna af rök och mögel och svagt
belysta af en flämtande oljelampa, som brann på den halft
nedrasade spiselmuren. Tio eller tolf personer, yngre karlar och några
pojkar, sutto i ring p*å golfvet, liksom till en stör rådplägning.
«Mera Öl, mor Ossman, mera öl!» ropade karlarne, «vi
behöfva inte törsta, fastän vår kung inte är hemma.»
»Strax», svarade en mörklagd, starkt byggd qvinna, som
sysslade vid ett ankare, som låg gömdt i skuggan.
«Nå vidare, Pjallo? Du kröp in?»
«Ja, visst kröp jag in, sedan jag tystat rutan med en tjärduk.»
«Nå, hvad såg du?»
«Åh, det var ej just vackert, det var ett lik som stod derinne
-— jag blef en smula haj af mig.»
»Ha ha ha!» skrattade hela skaran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
