Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hade elden brinnande i tempelgården både natt och dag och
bad för sitt folk, så att doftet från Dödens dal gick högt öfver
deras hufvuden och skadade dem icke.
«Så lefde de i många tusen år, säger sagan, och vattufloder
förhärjade all verlden, och gräshoppor förtärde allt grönt på
marken, och pesten flög gulblek och släckte lifvets ljus hos tusende
sinom tusende; men i det lyckliga landet lefde våra stamfäder i
fred. Meft då intog högmodet folkets Kralo och han ville bli
dyrkad som Gud sjelf; och han byggde sig ett slott med
smaragdmurar och ametistpelare och tak af onyx på det högsta berg,
och byggde sig en tron af guld, hvars himmel skimrade af
de-manter och härmade solen, i det den sken öfver allt landet. Och
den heliga elden slocknade. Då blef Gud vred, och se, der föllo
tio dödShufvuden till jorden i Dödens dal, och det gulgröna doftet
strök öfver landet och menniskorna föllo hoptals döde neder.
«Då gick folket till konungen och sade: ’Kralo! Kralo! bed
for oss och offra som du fordom gjorde, på det att doftet ur
Dödens dal må gå högt Öfver ditt folk’; men Kralo offrade icke, bad
icke, ty på den gyllene tronen, i skenet af demanthimlen, satt han
död af pesten, och den tunga kronan låg fallen neder från det
hvitblekta hufvudet, der det vida skägget var förbrändt af
förbannelsens eld.
«Som bin var Sintes folk troget sin konung, och när han
dött och kronan fallit, skingrade det sig i små svärmar, som drogo
ur sitt herrliga land, der ångorna från Dödens dal slagit sig ned
och dödade allt lefvande, växter, djur, menniskor. Och de små
svärmarne valde sig konungar och gingo ut i verlden; men ingen,
ingen fick vårt land; det ligger ännu öde och dödt mellan bergen
i det okända fjerran; ty det ensamma trädet har skjutit rotskott,
och der och hvar står ett lika träd med det som förr stod ensamt
i Dödens dal, och landet är öde.
«Och när någon främling från bergen i ett fjen-an blå ser
någonting stråla som en stjerna öfver den öde slätten, der endast
der och hvar ett giftträd står och viftar med sina svarthvita
dolkar för den sakta, qväfvande vinden, då varnar honom hans
ledsagare:’ «gå ej dit, det är ett dödens land»; men går han dit
ner, så återkommer han aldrig, utan hans ben bli qvar och blekas
af solen bland tusende andra, som gått före honom. «
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
