Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ni? dö! Nej, nej, det får ni icke», yttrade Ludvig ,von
Dernath med darrande rÖ9t; «ni skall räddas, för att älskad,
dyrkad, ärad lefva lycklig inom kretsen af edra vänner.»
Katarina log föraktligt. «Tror ni då icke, att der finnes en
krets vänner äfven deroppe, att man äfven der kan lefva älskad,
dyrkad och ärad! Nej, herr baron, om ej Wernerhjelm blir fri,
så blir jag det icke heller. Ingenting i verlden skall hindra mig
att bekänna allt och den hemliga kommissionen bör sätta inseglet
på sin rättvisa äfven med en flickas blod.»
«Ni är vördnadsvärd, men förskräcklig», sade baronen och
böjde ett knä. «Men, Katarina», fortfor han, rörd till tårar, ty
detta uppträde verkade på djupet af själen, «men, Katarina, be-
känn intet — intet, och jag skall bjuda till att rädda
Wernerhjelm, vid Gud, vid min mors minne, vid allt som är mig
heligt . . . jag lofvar er att rädda honom, blott ni tiger, blott ni
håller med mig. Ja, Wernerhjelm, som troligen kommer att kon-
fronteras med er, nekar till all korrespondens geuom er; kanske
detta är det enda skälet till häktningen. Låt ej er kärlek göra
er blind; störta ej honom och er på en gång.»
Katarina betraktade den knäböjande noga. Der låg i detta
ögonblick någonting så uppriktigt i hans ton och i hans hela
minespel, något sä klokt i hans råd, att hon fattades af en ny idé.
«Bäste baron, jag vill tro er; men hvad vill ni då jag skall göra?»
«Ni skall blott ej motsäga mig eller Wernerhjelm och . . .
bär denna kedja omkring er hals.»
«Är det en amulett mot trolldom ?» frågade flickan småleende.
«Nej, men den är er räddning, er och Wernerhjelms
räddning. Han har bedt mig derom sjelf. Hör nu, goda fröken: lyd
mig; kom ihåg att tvenne menniskors lif och lycka bero på hvad ni
säger eller icke säger, ja, tre eller fyra — er far och er drottning.»
Katarina böjde ner sitt hufvud och satt länge i tyst
begrundande; ändtligen räckte hon baron von Dernath handen och sade:
«Ni har rätt, min far och drottningen. Låt vara då, jag låter
leda mig; men», tilläde hon med en kraft, som man knappt
kunnat vänta hos den späda liljebleka flickan, «ni, baron Ludvig von
Dernath, är mig på yttersta dagen ansvarig för edra råd. Tag
hit kedjan; jag begriper väl intet; men jag kan ej leda mig sjelf.
Gud straffe den som förrådei1!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
