Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommo det misslyckade befrielseförsöket, den hemliga kommissionen
och blodsdomarne; — han ryste i sitt innersta öfver att han sjelf
varit en af de krafter, som gifvit den första stöten åt denna rörelse.
Långa och tunga voro dessa dagar, under hvilka han hvarje
ögqnblick väntade nya rysligheter, och allt hårdare och hårdare
klämde sorgen hans hjerta. Ludvig von Dernaths deltagande i
dessa händelser, hans handtlangarebefattning åt kommissionen och
slutligen hans förbindelse med fröken von Liitzow voro allt pilar,
som tryckte djupt in i själen.
»Eröken von Liitzow, den der löjtnantens dotter, min
sonhustru», yttrade den gamle vid sig sjelf då han läst sin sons bref.
«Således äfven detta — tjensteqvinnans dotter inträngd i min familj.»
Det var hans fördom för de gamla slägternas helgd, som
gjorde äfven detta till en sorg.
Han hade nyss fått dessa underrättelser när han en afton
satt ensam i sitt bibliotek. De tusende skinnklädda volymerna
stodo der tigande omkring honom, ingen af dera hade ett
trösteord åt den gamle, ädle, störtade partichefen. Det var sent på
aftonen, och fastän det var sommar, hade det varit nödvändigt
att i det stora rummet tända på vaxljusen, som nu täflade med
den halfdager, som sken in genom de höga, i den djupa muren
undangömda fönsterna. Baronen hade befallt sin betjent att lägga
sig — allt var tyst i huset, och det enda, som afbröt tystnaden,
voro några fiskare, som drogo not borta vid ruinerna; deras
dämpade röster sorlade genom den stilla aftonluften och gjorde att
tystnaden i biblioteksrummet blef desto märkbarare.
Den gamle satt framför det stora ekbordet och betraktade med
stela ögon sin sons sista bref. Han kastade en blick på sigillet.
«Och detta är en baron Dernath, min och mina fäders
arfvinge? — det är åt honom jag skall lemna alla dessa menniskors
Öde, alla dessa gods, på hvilkas egor der bo hundradetal med
familjer, som bero af egarens vink. Verkligen, det är mitt vapen
— och min son.»
Den gamle steg opp, gjorde några korta slag på golfvet och
satte sig åter.
«Sålunda straffar då Gud mig derföre att jag ej varit far,
att jag varit dåraktig nog att vilja styra min tid och förbisett
det mera vigtiga att igenom mina barns uppfostran verka mäkti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
