Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De gamles historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Jo, med dörren mot vattensprånget. Ett litet stenbord midt
uti och bänkar — tycker icke baron Göran att det skulle ta sig
väl ut?»
«Du gör så många förslag, kära Fredrika», yttrade
friherrinnan, nliksom baron Götan ej skulle ha smak nog att sjelf utfinna
medel till trädgårdens försköning.»
Två år derefter var der verkligen en lummig berså på den
bestämda platsen, ett litet stenbord och några bänkar; men i
bersån sutto en yngling och en ung qvinna och talade kärlekens
ord med hvarandra. Han till och med kysste henne — det var
Göran och Fredrika.
Om någon skulle förundra sig öfver att den fÖrsigtiga
friherrinnan ej var med för att bevaka sin dotter, eller hjelpa henne
att föra konversationen, eller moralisera Öfver dårskapen att tro
hvad en ung karl försäkrar, måste jag upplysa att de unga tu
voro ett = man och hustru.
Den gamle gode onkelns spådom hade slagit in, Katarinas
också; ty hon var nu svärmor, en ung, glad, lycklig svärmor och
långt ifrån en af dessa, som af välmening genom sina oupphörliga
råd tynga ner den första kärleken.
Emellertid flyttade nu Katarina i sin våning och mottog till
sitt sällskap den beskedliga mamsell Pjorry, en flicka, som hade
följt med ett förnämt herrskap i egenskap af guvernant, som
sedan blifvit öfverflödig och flyttat från familj till familj för att lära
barnen den rätta prononciationen, men på alla ställen blifvit
onödig så snart barnen slutat sin kurs.
Ändtligen kom hon till baron Wernerhjelms i samma
»prononcerande» afsigt, men blef äfven der snart öfverflödig, icke
derföre att Fredrika kunde prononcera, utan derföre att hon gifte sig
— och det är ej så rasande noga sedan med språkkunskapen. Då
kom hon till Katarina, som beklagade den stackars flickans
öfver-gifna belägenhet och ville rädda henne från ett kall, så otacksamt,
så utan all egen inre tillfredsställelse, som det att lära en hop
flickor att hjelpligt kunna tala franska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
