Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gyllene tiden ännu blomstrade — missionärerne och köpmännen
hafva sedan lärt oss annat och att drottningen bland oskuldsfoiket
klär sig i sidenklädning och ginganshatt.
De unge utgjorde vanligen en krets för sig. Selina sjöng
till klaveret; det var en herrlig sång, metallren, klar, fyllig och
rik på uttryck; Sigrid sjöng också, men den milda rösten märktes
knappt sedan man hört Selina; det var som om en blyg siska
velat sjunga strax efter sedan fjelltrastens klara drillar skallat genom
skogen.
Det är klart att mamsell Pjorry, som ej kunde med den
«plumpa skogsmannen» som förde ordet bland de äldre, och som
dessutom såsom ogift hade de äldre ogifta damernas passion att
räknas bland ungdomen, uteslutande var med bland desse och var
ett sådant bihang, som tusende gånger och åter tusende utgör en
ynglings förtviflan. Nu var det tvärtom för kapten Ulriksson, ty
han ville tala ensam med mamsell Pjorry, blott hon kunde ryckas
ur de ungas krets. Den goda mamsellen var emellertid alldeles
oskiljaktig från Selina; hon hängde som en blek slingerväxt,
hvilken klänger sig vid en frisk ros, fast vid Selina — och denna,
alltid inställsam, alltid slug, behandlade det beskedliga bihanget
som en jemnårig vän.
Ändtligen efter mycket besvär kom kaptenen i samtal med
mamsell Pjorry.
«Jag har varit på Hållstorp», sade han och knäppte med
fingrarna på andra handen, ty det var hans vana när han hade något
i sinnet. ((Stackars Möllendorff sörjer sin hustru bra mycket.»
«En öm makas bortgång ur tiden», sade mamsell Pjorry, oär
smärtsam, men återseendet i en annan verld bör trösta oss.»
(Jaha, naturligtvis.»
«När löjtnanten en gång flyr ur gruset . . .»
«Ja, så möter honom salig löjtnantskan, det förstås, hm.»
«Ett bevingadt väsende, ädlare, skönare, än någonsin här. ..»
«Ja, det förstås. Men si, stackars Möllendorff behöfver ett
stöd. Han förstår det icke sjelf, men si jag förstår det och vill
honom väl.»
Mamsell Pjorry, som oändligen lätt tog sig anledningar, slog
ned sina ögon och plockade på manchetten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
