Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så gerna gråta, men, Sigrid, det är så tomt som i en öken, der
finnes ingen åder på djupet.» *
«Lägg dig, Selina», började nu Sigrid, som fann att hennes
vän nästan yrade, «lägg dig, Selina, vi skola försöka att bota
dig. Du har förkylt dig.»
«Kanske», sade Selina och steg upp, och ledd af Sigrid
vacklade hon in i sin lilla närbelägna kammare.
Mamsell Pjorry fick snart underrättelse om forhållandet, och
genast var hon« ute i apoteksskåpet och fick fram tre fyra sorts
droppar och fläderthé och senap till senapsdegar. Hon ville
grundligt bota den sjuka, och framtog derföre hela apparaten för att
på genaste vägen ta lifvet af henne.
Selina var verkligen sjuk; de underliga tankarne ökade sig i
mängd och styrka, hon föll i en häftig yrsel.
Gamla friherrinnan, mamsell Pjorry och Sigrid sutto hela
natten kring hennes säng och hörde dessa orediga, stormande
känslor strömma fram i hastiga ord, som de ej kunde fatta. Hon
blandade ziguenarspråket med svenskan, lade hundrade gånger sina
armar i kors på bröstet, böjde på hufvudet och mumlade
obegripliga ord, under det att ögonen brunno af en glöd, som ej var
lik hennes vanliga eld.
Läkare kom ut andra dagen. Han förklarade att hon hade
inflammation i hjernan, att det var fara för lifvet.
Sigrid satt beständigt vid sängen, observerande hvarje mine,
hvarje ord, for att vara till tjenst. Men så lugn syntes hon, så
sjelfmedvetande och klar, som om hon ej känt någon smärta öfver
sin väns öde. Det var pligtens lugn, som gjorde att ingen kunde
se huru hennes hjerta darrade.
Gamla friherrinnan var mot vanan högst orolig; hon tog
fram sin sammetsklädda bok och satt länge försänkt i tankar.
«Jag får således icke, du all vise Fader», sade hon vid sig
sjelf, «jag får således icke på det barnet löna hvad hennes farfar
led för min skull! Ossman, du trogna själ, vill du taga flickan
till dig i din himmel? Tycker du att jag ej är god nog, tycker
du att hon ej har modersvård? — Nej, nej, aldrig försvinna de
grymma, blodiga minnena, aldrig kan jag åter sammansätta min
barndoms skimrande lycka af spillrorna — nej, nej, dertill hinner
ej ett menniskolif.»
C. A. Wetterbergha Samlade Skrifter. VII. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
