Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
folk med mitt brinnande bjerta i bröstet och låter mina glödheta
känslor ljuda i herrliga toner . . . och lik en löpeld flammar
hvarje själ som hör mig. Ser du, der är kärlek och kärlek —
hemmets och ärans.»
Hos den verkliga talangen, den medfödda, som just derför
är oupphinnelig, ligger alltid ett slags säkerhet om framgång,
som vanliga menniskor anse för högmod eller fåfänga; det är den
inre öfvertygelse om att man eger en gudagåfva, som tvingade
Correggio att säga: Anch’ io son pittore, och Napoleon som gosse
att yttra: »när jag blir kung, så skall det gå annorlunda.»
Det var också denna siareblick på sin egen natur, som gjorde
att Selina med triumferande uttryck sade: «Jag skall tända, jag
skall berusa, jag skall njuta af konstens högsta ära.»
«Men tant? Du sårar tant djupt.»
«Nej, flicka! Onkel Fredrik förklarar allt för henne . . .
hon skall hålla af mig.»
«Och Georg?»
Selinas ansigte mulnade. «Talä ej om honom, Sigrid: det
var en feberdröm ... nu är jag frisk. Det var, goda flicka, en
stackars främling, som vandrade i öknens brännheta sand och
försökte med händerna gräfva en källa i ödemarken. Ack, der
var väl en åder, men den sprang undan, den gick åt annat håll. . .
så var det då. Men nu har vandringsmannen genom ett
trollslag hunnit fram dit, der ett springvatten gjuter sitt silfverskum
öfver blomsterbäddarne. Det är blott ett hopp, men den som
hoppas eger allt.»
«Och mamsell Pjorry?»
Selina smålog icke som vanligt åt sin svaga, fåfänga vän,
utan sade: «Pjorry? Jag kan ej mera smickra henne, jag kan ej
mera hyckla; med hoppet i min själ föddes också sanningen på
min tunga. Tro mig, Sigrid, det är endast olyckliga menniskor
som kunna vara elaka, de lyckliga äro alltid goda.»
«Du kan vända om satsen, Selina», sade Sigrid; »men hvarför
kan du icke ändå vara Pjorrys vän?»
«Nej, Sigrid, det är omöjligt, hon kan ej med någonting
riktigt sant; hon tycker bestämdt mera om en ros af gaz än en
verklig, mera om ett teatermånsken, än det månen sjelf består,
mera om fogelqvitter på en fiolsträng, än då näktergalen sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
