Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De ungas historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anselmo. 0 Gud!
Donna Elvira. Bädda mig!
Anselmo (drager en dolk ur sin gördel och anfaller röfvaren;
strid; röfvaren håller på att störta Anselmo i bäcken; ett åskslag,
röfvaren dignar under Anselmos dolk).
Anselmo. Hvar är Elvira? Elvira! Elvira!
Eko svarar: Elvira.
Hon var försvunnen.’
. «Nå, för min lefvande Gud, hvad är då detta! Men låt mig
se litet längre fram; tyst! vänta: En huslig scen. Hm, låt se!»
’En huslig scen.
’När man inträdde genom den med messingsbeslag försedda
* dörren, utanför hvilken en matta, smakfullt flätad af röd och gul
halm, hade sin anspråkslösa plats, flck man kasta en blick in i
familjens helgedom. Rummet var temligen stort eller omkring 20
fot i fyrkant. Golfvet, nyss skuradt, hvitt som snö, belagdt med
mattor, prålande af påfogelns alla färger, tog sig förträffligt ut.
Kakelugnen af porslin med antika bilder i hörnen och prydd med
en präktig blomstervas och ett spjellsnöre af virkadt silke med
stråperlor och guld, och derbredvid eldgaffeln med sin
messings-knopp stolt konvojerande den blygsamma eldtången och den ännu
blygsammare eldskopan . .
«Hon menar väl skyffeln, kan jag tro», anmärkte Begina.
. . alla stående i en gjuten jernställuing, föreställande en
orm, som, flätar sig kring ett träd. Sådant var sjelfva rummet,
hvars enkla möbler stodo i. harmoni dermed. Längst fram en
mahogny-sekretär, derofvanpå en bokhylla med en liten men vald
samling af vackra band och med guldsnitt; ett halft dussin stolar,
en beqväm soffa och ett par de allra näpnaste fotpallar, sydda i
pompejansk stil, ett Lindholms klaver — fullbordade den enkla,
anspråkslösa boningens möblering.
’Der bodde Clara med sin man. Ack, så fattig, och ändå
så rik på kärlek! Hon saknade intet, hon hade kunnat äta
nödens tårbestänkta bröd med sin älskling, och ansåg som en
högtid att hafva tre rätter god saftig mat på bordet, en ringa
måltid, men kryddad af kärleken och ömheten/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
