Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ja, det är intet att ekratta åt. Mor kommer väl ihåg, att
mormor ofta talade om den sagan . . . Det fir en så förinnerligt
vacker saga.»
«Ja, jag mins att mormor omtalade många sagor for er. Hur
var den, Anna?» frågade modren, mera för att glädja sin flicka,
än för sagans skull.
wJa så, mor vill höra den, ser du det, Anders!» yttrade flic-
kan med en viss märkvärdighet i min och uttryck. «Jo, det var
en gång så . . . nej, så var det inte ... så att ... åh ja, det
är sagan; nu mins jag.»
Och flickan berättade på sitt sätt följande lilla saga om
Ungsvanen.
«För många många herrans år sedan stod här vid Svanavatt-
net en liten stuga, i hvilken en fattig enka och hennes son bodde.
Der var mycket fattigt i huset, och hade ej enkan spunnit
blånor och dermed förtjexiat litet penningar och gossen kunnat
meta och sätta donor för skogsfogel, hade de ej kunnat lefva.
Den lilla sjön är alltid som en klar spegel, ty fjellen och
skogen hindra vädret att blåsa der, och gula och hvita näckrosor
simma på det vattnet.
Der satt alltid gossen på den stora stenen i vattenkanten, ni
vet, och kastade ut sin metref mellan näckblommorna och drog
upp silfverblanka fiskar, som han lade i sin lilla korg och bar till
sin mor, liksom Anders gör. Om våren, så snart solen smält det
sista isstycket på sjön, satt gossen der på stenen i vattenkanten
och metade; men han såg mycket sällan på det lilla barkflötet,
som med sin penna nickade och nickade i vattenbrynet, och om
det nappade, märkte han det knappt, förr än fisken böijade löpa
med refven. Då först kom han ihåg sitt arbete; ty förut hade
han oaflåtligen blickat mot södra ändan af den lilla sjön, liksom
han väntat att någon skulle komma. Så fick han vänta länge;
men en vacker morgon, just då de första guldstrålarna glänste på
klippor, skog och vatten, hördes der ett susande i höjden, liksom
det varit en storm som kommit, och en svärm svanor sköto fram
i det blå och slogo kretsar allt trängre, beständigt sjunkande mot
sjön, till dess de ändtligen slogo ner på spegelytan. De der sva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
