Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«I dag skulle bon eljeat fyllt sexton år», sade modren; «sex-
ton år . . . hon hade varit stora flickan; men Gud ville annor-
lunda.»
Under dessa betraktelser märkte bon icke, att bennes man
inkommit och stod bredvid henne.
«Ja, mamma», sade han slutligen, «det är i dag tio år sedan
. . . och ändå, ändå . . .»
«Och ändå sakna vi vår lilla flicka», yttrade hans hustru med
ett sorgset småleende; «det är ju barnsligt, Miller, mycket barns-
ligt af mig?»
Kamreren var en ärans man, fastän hvad man kallar litet
Qeskig; han var en varm, kärleksfull varelse, men blygdes för att
vara det, emedan det icke fans något här i verlden, han fruktade
mera än att anses för omanlig, anses för en liten beskedlig karl,
hvilket just blef fallet. Kamreren hade således försökt att ombilda
sin natur, men misslyckats; ty hvad naturen gifvit eller förnekat
oss kunna vi ej ändra, utan det enda vi förmå, är att använda
gåfvorna så godt vi kunna. Bet är ej allom gifvet att genom
kraft eller snille beherrska verlden, liksom icke alla träd äro mäk-
tiga nog att skänka skydd och skugga; men det gitves ingen, som
ej kan gagna, som ej kan fylla någon plats, hvilken eljest skulle
ligga ofruktbar, blott man vill nöja sig med att vara en videbuske
eller en jordrefva, och ej söker att vara en ek. Kamreren hade
dock det lilla fel att ej vilja vara den han verkligen var — och
derföre rätade han nu upp sig, fastän det sved i hjertat, och sade:
«Du skall vara förnuftig, lilla Emilie, förnuftig och ej sörja
flickan längre.»
«Sörja henne? Jag sörjer henne icke, men jag älskar hennes
minne . . . och derföre äro dessa små sakerna mig så kära.»
«Jaha, ganska rätt, lilla Emilie, men detta minne är utan all
nytta, är något, som, som . . . jag ville säga ... du bör inte
beständigt tänka på flickan. Jag tänker, Gudilof, sällan på den
bedröfliga historien . . . jag tog saken lugnt och sansadt från
början.»
Derutinnan sade den hederlige kamreren dock en osanning;
ty han låg mången natt vaken och sörjde ganska bittert sin flicka,
fastän han nu ansåg sig böra vara ett stöd för sin hustru och ej
låtsa derom.
C. A, Wetterbergha Sandade Skrifter, VIII. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
