Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*Det bar skett i hetta, och dessutom brukar han ofta saga:
«min salig gumma», «min käring i lifstiden».»
«Kors, Karin, hon var inte mer än tjugufem fir när hon dog;
det måtte jag säga! Nå», återtog hon, mycket förmildrad, «nå,
det är nu så, att min brorson är min förmyndare, och det kan
väl gå an. Men han vill ha mig från Stockholm. Herre Gud,
hvad ändå här är trefligt, det är annat än i landsorten.»
«Frun går då ofta ut på nöjen?»
«Jag, nej det skall Gud veta, jag är aldrig ute; det är inte
så godt att sträfva tre trappor ut- och uppföre för en gammal
menniska, fastän jag, Gudi lof, inte är så avag; men jag sitter
bär med min lilla Bibi och med Karin, och hvar morgon kommer
Karin med Dagbladet, som jag får låna af referendarien härnere,
ty han är alltid ute på morgnarne, och så får jag det alldeles
vått från tryckeriet; och så får jag veta ett och annat, och om
8omrarne så är jag ute och ser på ståten, och har sett kungen
och drottningen många evinnerliga herrans gånger, och det skall
Gud veta, när jag niger, så tar kungen af sig hatten och nickar
åt mig» ty han känner alltid igen gumman, som inlemnat två
böneskrifter till honom.»
«Jaså, verkligen?»
«Ja, det vet Karin allrabäst, ty det har hon sjelf sett.»
«Ja bevars, kungen är så artig mot frun, men om han har
någon herre med sig, så håller den sig för god att helsa.»
«Ja, så är det», tilläde gumman; avill man ha något, så är
det alltid bäst att tala vid de kungliga och icke vända sig till
deras herrar, ty de göra aldrig något godt.»
Den unge studenten förstod bättre att lämpa sitt tal än hans
principal förstått att skrifva, och gumman Printzell var långt ifrån
en elak, hatfull menniska, utan god som ett barn, blott man ej
stötte hennes fördomar for hufvudet. Hon var lika lätt försonad
som uppretad, och freden uppgjordes snart, ty Fredriksson förstod
att öfvertyga henne, utan att derföre motsäga henne.
Hon fann nu att det med de hundraåtti nog hade sin riktiga
het, men tillika att hon behöfde mera, och Fredriksson hade i
uppdrag att mäkla fred, äfven med en årlig uppoffring från in*
spektorens sida. Gumman var vid det bästa lynne i verlden och
ung på nytt, då Dora Bernhard steg in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
