Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på knä. Kom, herr assessor, nu gå vi till min mor; hon skall
välsigna oss*»
Annette gick stolt, men med nedböjdt hufvud före, och inom
ett ögonblick stodo de infor kamrerskan, som på Annettes begäran
lemnat dem ensamma.
crJag är den lyckligaste bland dödlige», sade assessorn. «Vi
bedja om er välsignelse.»
«Och jag», yttrade Annette med ett sorgligt leende, «ber om
din välsignelse, goda mamma. Offret är fulländadt . . . och ett
offer skall man välsigna.»
«Gud välsigne er, mina älskade barn!» sade gumman under
det att strida tårar runno utför hennes kinder. *Gud välsigne er
och gifve dig lugn, min flicka! Blif en god maka och mor!»
«Som ni sjelf varit, älskade mamma», tilläde assessorn, kys-
sande hennes hand.
«Jag behöfver att vara ensam», sade Annette. »Farväl, mamma,
farväl, herr assessor.»
«Herr, inte skall du säga herr», anmärkte modren.
«Förlåt mig, mamma, förlåt mig, Svaning, jag är så ovan.»
«Det ger sig nog med tiden», sade kamrerskan. «Min Gud,
hvad de flickorna taga allting häftigt!»
«Jag hoppas att hon skall lugna sig», tilläde assessorn.
När, Annette återkom i sin lilla kammare, der nattlampan
redan brann, föll hon på knä och började gråta bittert. Ändt-
ligen slog hon upp de tårfyllda ögonen och sade:
«Nu är offret fullbordadt, offret, som skall försona min få-
fänga, min sjelfviskhet, mitt öfvermod och mitt lättsinne.
«Jag skall lida, men ej klaga, jag skall dö, men ändå ej
klaga, blott han vet att jag offrat mig för att försona honom.
Sedan — ack! sedan, på andra sidan om det djupaste af alla
svalg, der finnes ej rikedom, ej fattigdom, der finnes ej dessa
konstgjorda gränser, dessa bojor, som trycka ned vår ande — och
der, der skola vi råkas. Der skall jag gå mot honom, när han
kommer, och fråga’: är du nu min?
«Mod, Annette, mod blott att bära ditt öde. — Du skall bära
det utan att knota», hviskade hon och steg upp, .lade sina lockar i
ordning och torkade sina förgråtna ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
