Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställer det jordiska; men bakom allt detta, finnes dock en lustgård,
der fjärilarne flyga och bien surra omkring och söka honung. En
sådan gård var Furugärde, eller det ställe, der komnlinister Fre-
driksson bodde.
Det var sondag en klar vintermorgon. Ny snö hade fallit
öfver skogar och berg, vägarne voro blanka som silfver och från
alla håll hörde man bjellrorna, som förkunnade att folket for till
kyrkplatsen, hvilken ligger blott tusen steg derifrån, med sin gamla
grofva stenmur beskyddande en fridsplats omkring den lilla trä-
kyrkan, som grå och oansenlig tog sig bäst ut med snö på taket
som nu.
På kyrkplatsen ligga långa rader af stall och kyrkbodar, som-
liga med skorstenar, ur hvilka här och der en hvit rökpelare steg
upp mot det blå hvalfvet, till ett tecken att der voro kyrkfarare
långt ifrån.
Pastor Fredriksson hade putsat om sig och genpmlaste nu
sitt koncept för sista gången, ty det hade redan «ringt första» då
klockaren kom, och med honom kyrkposten.
«Mor, det är bref från Anders Petter!» ropade pastorn och
satte sig vid sitt bord för att med aktsamhet klippa upp sitt bref,
ty så brukade han.
Pastorskan kom in och med henne några barn, ty Gud hade
välsignat äktenskapet med barn af alla formater.
»Barnen ha ej här att att göra, då jag vill tala vid mor»,
sade pastorn allvarsamt, och barnen smögo ut alla, utom den
minste, en sex års gosse, som tronade på gamle Tyras, hvilken
låg vid kakelugnen och med sin stora yfviga svans hamrade på
golfvet, för att visa att han alldeles icke tog illa, att lille Oskar
satt sig på honom och drog honom i öronen. Det var välmening
och det tålde Tyras, fastän det gjorde en smula ondt ibland, så
att han måste visa sina hvita tänder och helt beskedligt fatta om
sin herres hand.
»Oskar får väl vara inne, far, ty eljest så går han derute
och gör något spektakel; han slog en hel gräddkruka öfver 8ig,
ty han är som pytt på allting.»
»Åh* ja, var bara stilla och låt bli Tyras.»
Komministern läste nu brefvet’, som var från . Anders Petter,
samma yngling, som vi sist sågo hos gamla fru. Printzell. Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
