Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och nu insåg hon; huru hon bnndit Annette vid denna men-
niska och slitit ett band, som kärleken helgat. Enligt hennes
stränga begrepp kunde en förlofning ej brytas, utan att man be-
gick ett verkligt brott. Det var ett löfte gifvet infor Gud, liksom
det hon gifvit sin man på hans yttersta.
Det var så plågsamt för den goda gumman att se Annettes
förklarade ansigte, huru glädjen strålade ur hennes ögon, då hon
talade om Hjalmars oskuld. «Och när du åter», tänkte modren,
«fattar betydelsen af ditt löfte, då kan, då får du ej bryta det;.. .
men ack, om da kunde det, Svaning är ej värd att kalla dig för
maka.»
Sedan kamrerskan genom täta öfverläggningar fått ljus i den
intrasslade saken, lät hon en vacker dag spänna för sin vagn och
kom in till Annette.
Den gamlas ansigte, var lugnt, allvarligt, men dock ljusare
än vanligt.
«Jag skall resa bort i dag, kanske jag blir borta tills i mor-
gon», sade hon till Annette; «Dora blir hos dig och kaptenskan,
jag har talat vid dem begge.»
«Hvart reser mamma?»
«Ut på landet, barn, i en affar, något som pappa befallt mig
och som jag uppskjutit alltför länge.»
«Res med Gud, mamma!» hviskade flickan och kysste sin
mors hand,
Kamrerskan tog henne i sina armar och sade: «Barn, barn \
Du skall ej komma mig att ångra det jag nu gör.»
«Nej,. aldrig, aldrig, älskade mamma; jag ser i era ögon, att
det är en ädel gerning. Så såg ni ut då ni upptog mig, . . .
ooh då ni en gång liksom nu tog mig i famn, kysste mig på
pannan och sade: da är då verkligen min egen dotter, då såg
ni på mig så . . . men aldrig sedan förr än nu. Gud är meder,
mamma; res i hans namn!»
Den goda gumman aflägsnade sig tyst, och då hon satt i
vagnen, kastade hon ännu en blick upp till Annette.
Hon stod i fönstret och nickade och rörde på läpparne. Or-
den hördes väl icke, men visst kände modren att flickan sade : «res
med Gud, mamma; Gud välsigne er!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
