Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna tro, som gått i arf slägt från slägt, bidrog mycket att
ända tills i senare tider Norrland varit ett statens stjufbarn^som
ej hade några stora anlag och således fick vara i sin vildhet.
Man odlade derföre hellre flygsanden i Skåne, än bröt upp den
blott på odling väntande marken i Norrland, der soipmaren, kort,
men blomstrande, drifver upp hastiga, skördar ur den sedan år-
tusenden slumrande jorden. Det är blott ett som felar Nordan-
landen för att taga plats bland de öfriga provinserna, och denna
ej den sämsta: detta är vägar, kommunikationer.
Denna brist gör att Norrland lika litet kan drifva upp sitt
välstånd, som få hjelp då det lider; i begge fallen är lpndet
stängdt genom de ofantliga afstånden, som icke genomlöpas af
mer än en kustväg med några få sidogrenar, hvilka gå så långt
de kunna, det vill säga, så långt naturen sjelf i sin nåd låtit dem
gå ’ fram och ej skjutit ett berg emellan. Ty ända tills på allra-
senaste tiden har man i de allmänna medlen snarare funnit pen-
ningar för att bygga en ny stadsport i staden Trosa än att an-
lägga én väg i Norrland.
Annette hade från sin barndom ej andra minnen från sitt
hemland än den tysta skogen, den ovägade trakten, den lilla kojan
vid Svanvattnet och fjellet med sin snöhjessa, som reste sig öfver
sjön. Hon kunde således blott ofullkomligt underrätta Dora, huru
det egentligen var deruppe; men de begge flickorna voro så lyck-
liga, att de beslöto ej låtsa om, i fall det var en smula eländigt, utan
hSlla sig raka och tycka allting bra och alldeles förträffligt.
Fastor Fredriksson och Dora reste straxt efter bröllopet och
fru Bernhard med dem. De skulle sätta allting i ordning, åt
kaptenens när de, längre fram, skulle komma.
«Men det är ändå bra roligt», sade Dora, gång efter annan,
allt som de kommo genom den ena staden efter den andra. «Ännu
äro vi då i det riktiga Sverige. När komma vi till Norrland, du?»
«Vi äro redan dter.»
«Redan der, och det är ju riktiga städer. Ack, så nätt och
vackert, hvaije fönster som en spegel, och allt så nytt och snyggt
som i ett dockskåp! Ack du, Hudiksvall, det var ju så den staden
hette . . . Hudiksvall?»
«Ja.»
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
