Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Färden gick lyckligt och på aftonen nalkades de Svanavattnet.
»Äro vi snart derP» frågade den unga frun vägvisaren hundrade
gånger, och hundrade gånger avarade han:
»Strax på stund, det är en liten bit, ett stenkast», och
så vidare.
Ändtligen såg man en blå fläck titta fram mellan träden.
»Svanavattnet, der är Svanavattnet!» ropade Anna och var
med ett hopp vid stranden, der näckrosorna liksom nickade åt
henne och frågade henne: hvar har du varit så längeP
Solen sken på fjellet, hvars snökupol tycktes hota att störta
i sjön, fastän den låg två mil borta; det var afton och derföre
lyste snön rosenröd, som de späda bladen i en nyutsprucken törn-
ros; himlen var ljusblå, med några strömoln, hvilka glänste som
silfver, och i vester simmade gyllene skyar. Naturen var prydd i
sina vapenfärger.
Här stod Anna länge och såg öfver sjön och tänkte på ung-
svanen, hvars gyllene ring låg på dess botten, på den lilla gossen
och modren, som icke behöfde den. Ack, den som är lycklig i
lyertat, behöfver ej de gyllene gåfvorna; den som är fri och sjelf
har vingar, kan hem ta guld i himlen, när solen sjunker, och kläda
sig i morgonrodnadens purpar, när hon åter går upp.
Hjalmar måste väcka sin hustru ur hennes tankar, så ovant
var hennes sinne för de scener hon nu såg; så stormade tusen
barndomsminnen genom hennes själ. Intet enda hade hon för-
lorat — alla voro de qvar, friska och rena som från gårdagen.
Ännu sken solen när de kommo fram till stugan, ty der uppe
i norr passar solen på att om sommaren se sig omkring, hvartill
hon ej får tid om vintern; och vid dörren stodo Zachris-mora och
Anders och allihop, ty det var en temlig skara barn, som lefde
under det låga taket.
«Herre Gud vare tack och lof», sade Anna då hon tog gum-
man i famn, «att jag en gång fick se Svanavattnet! Vet ni, mor,
jag lärde här borta på stranden på en stund mera än jag på tolf
år lärt dernere. ... Nå, Anders, är du ond ännu», frågade hon
sin bror, »är jag mig nu likP»
«Åh ja, nu känner jag igen dig, nu är du gamla Anna, fast
i fina kläder och med en hop förstånd i hufvudet som vi inte ha.»
«Nå, är du nöjd med mig P»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
