Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stina hade bra gerna velat pryda sig raéd kyrkans krona; men
bon hade fltt afstå derifrån, ty hon hade ej råd att hyra henne,
och Erik bade rent af slagit till döförat, då hon gifvit vinkar om
att det alltid pryder en brud att h& kyrkkronan. Han hade ingen-i
ting begripit och derföre hade hon blott en myrtenkrona på de
mörka lockarne.
Det var en skön, solskensrik vinterdag då kaptenen på Ny-
gård tog de nygifta med sig öfver till Ekön. Långsamt, liksom
till en sorgefest, gingo de genom snön upp till den lilla stugan.
Kaptenen vred om nyckeln i låset, de inträdde i mörkret; men
snart slogos luckorna upp och Guds klara solsken strömmade in
i runhmét, glänste på det förgyllda oherubshiifvudet oöh på de fär-
gade strängarne af Ädelaides harpa, det glänste på flodguden, på
vattenliljan och förgyllde hvarje föremål, liksöm ljusstrålen varit
ett nyfiket barn, som otåligt ståti utanför och väntat, men nu,
när han kom in, rörde vid allt och betraktade allt med sina glada
blickar.
Kaptenen stannade midt framför flodgudens bild.
aYeteti J, barn, den der bilden har jag sjelf gjort af krita
och pappersdeg; den är ej så illa. Jag gjorde den för att skaffa
Adelaide en glad stund. Adelaide I •*— jag skall nu omtalå hen-
nes historia»»
Kaptenen berättade utförligt hela den olyckliga historien och
sade elutligdn; «Veten J, baml vigseldagen gick jag bort till
Ädelaides graf: der var grönt under snön, jag tög några bläd der-
ifrån. Du var lycklig du, som så i rätt tid påminde dig Näckro-
sens visa, eljest hade du . vid detta laget varit kanunarjubgfru eller
hopsmidd med någon långfingrig bokhållare på den nådiga fruns
egendomar. Stina, sjung du Näckrosen» visa», sade kaptdnen och
klappade sin sonhustru på hufvudet, »sjung da!»
Oeh Stina började, betraktande dén brustna harpan; «Ett mo-
derlöst barn . . j»
»Klang» ljudade det i harpaxt, på hvilken en sträng sprang
för solvärman, »klang» lät det som ett eko i det gamla1 instru-
mentet — och Stina tystnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
