Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Vet magistern, jag trodde precist att det var herrn som ville
göra spektakel, men Gud vare*lof att det inte var så, ty goda
vänner äro vi, men det vet allena Herren, om inte jag hade
gast-kraraat herrn, om herrn kommit vid mormors spinnrock — för si,
det hade varit gement att drifva spektakel med goda menniskor
och göra gumman förtret der hon nu är.»
«Hå bevars! hur kunde ålderman tro sådant?» sade magistern,
kännande någonting liknande missdådar-aktig fruktan löpa genom
kroppen. «Jag har ju bott här så länge.»
«Ja ja, det är ingen som tror det heller», tröstade
åldermannen; <rmen det lät så fasligt och så klageligen, att både mor och
Johanna i förskräckelsen flögo upp. De mena på att det bådar
för något ledsamt, ty så har det aldrig låtit.»
«Hur lät det då?»
«Ah jo, det skulle väl fara med att surra, men det gick
dåligt, deremot lät det som «aj, aj, aj» i stället för det vänliga
«8urr, surr, surr».
«Det var underligt.»
«Ja, är det inte? Men se der, duken hänger som förr, allt
är sig likt, vi måtte ha hört miste; fast spinnrocken står midt
Öfver mitt hufvud och der är enkelt brädgolf emellan. Det skrek
midt öfver min näsa; men godnatt nu, magister, sof godt!» Och
med dessa ord gick åldermannen.
Man skall ha godt samvete om man skall sofva godt, och
magisterns var for tillfallet temligen skralt. Visst var han
upplyst nog att finna, att det ej var så synnerligen farligt att gripa
mormor i embetet; men plötsligen kom han ihåg, huru denna
qvinna efter en genomgråten natt stått upp och börjat arbeta —
huru bittra tårar vätt linet, som hon spann, och att bon, med
den hon älskade mer än sig sjelf liggande död i boden midt emot,
hade sinnesnärvaro och kraft nog att spinna, att arbeta och sörja
för de sina, i stället att vrida sig i en fruktlös förtviflan. Det
ville qvinlig kraft och kristligt mod till sådant — ett mod, som
är större, herrligare och mera segerbringande än krigarens, då han
under kanonernas dån och trummornas hvirflaT störtar fram i
striden — han glömmer sig sjelf, sin fara och allt; men en sörjande
moder får ej glömma något der hon sitter i tystnad och ensamhet.
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. IX: 2. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
