Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Den der närmare vännen var ingen annan än ni sjelf, herr
notarie.»
Notarien med förställd förvåning: «Jag? Haru kande ni,
mina damer, tro något dylikt? Juridiken passar ej ihop med
poesien och diktkonsten; protokoller äro något helt annat än
fantasistycken ... hm, nej, det har jag aldrig sagt.»
«Nej, men vi förstå det nog ändå. Ackl om notarien läte oss
höra något litet, blott litet af dessa stycken.»
»Omöjligt, mina damer, omöjligt!»
«Men under terminen?»
«Då? Omöjligt! Skulle jag låta en Braun eller Bottiger
höra mina försök! Braun skulle göra gäck med mig och hela
staden, och Bottiger kunde troligen ej få sig till att ens ge dem
rättvisa; jag känner de der professorerna; hvad som ej utgått från
akademistaten är för dem af intet värde. Min Gud! jag skulle...
nej, Gudi lof, jag drifves ej af någon fåfänga ... jag sjunger med
en äldre skald:
Ack! huru stort och skönt att göra godt ... och glömmas.»
»Ädelt tänkt och ännu ädlare sagdt», yttrade majorskan med
en förnäm suck.
«Vore det ej möjligt att öfvertala mamsell Emma att något
litet traktera pianot?» yttrade notarien.
»Ack, Emmas talang är alltför obetydlig», blef majorskans
svar. «Stackars min Emma har ej anlag för musik, fastän hon
visserligen ej saknar röst — men sjung, lilla Emma!»
Vi hafva ej förut ens försökt att gifva en teckning af
mamsell Emma, äldsta dottern i huset, en nittonårig flicka. Hon var
långt ifrån vacker, hennes ljusblå ögon förrådde vid vanliga
tillfällen intet annat än en viss blyghet, som icke var till flickans
förmån; i andra åter kunde den noggrannare betraktaren se en
undertryckt smärta oväntadt, hastigt omvexla med någonting
satiriskt, som liksom gömde sig i några fina veck uti ögonvrårna.
Emma hade ovanligt ljust, men ganska rikt hår, som föll i lediga
lockar. Stadens ungherrar, som väl i frågan om stadens flickor
egde högsta domsrätten, påstodo att Emma Bolfsberg var något
stel och tråkig; hon hvarken konverserade eller dansade väl; med
ett ord, Emma var icke den som firades mest, utan oftast
glömdes, med undantag då majorskan hade kaffebjudning, då det na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
