Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernestine, som är så olycklig — hon som alltid gjort mig glädje,
som är min enda ålderdomströst.»
Förlidet år sjuknade majorskan. Ännu in i döden, då den
ömma dottren var den enda som satt vid hennes läger, då hon
blickade tillbaka på en lång följd af år, under hvilka Emma varit
hennes allt och Ernestine intet, fann hon ej att hou styrdes af en
eländig, inympad fördom, som genomträngt hela hennes varelse.
«Gud välsigne dig och göre dig lycklig i ditt föraktade stånd!»
rosslade modren; «jag skall hos Gud i himlen bedja för mitt —
mitt stackars sorgebarn.»
Våren derpå växte der blommor på majorskans graf — dem
hade sorgebarnet planterat i kärlek och ödmjukhet; och i kyrkan
satt en konstrikt arbetad krans af engelskt tennbieck, ett
mästerstycke i sitt slag, med en fiupolerad plåt i midten med majorskans
namn och årtal. Det hade sorgebarnets man förfärdigat.
I Helsingfors var en stor supé. Ernestines sorgeår var slut
och man firade den svarta drägtens bortläggande med en bal,
hvartill man bjudit landets förnämsta familjer.
«I sanning, svart klädde er väl, men kulört ännu bättre»,
sade grefve Senioroff artigt, i det han bjöd friherrinnan handen
till en polka.
Hvilken var väl sorgebarnet, den som vårdade grafvens
blommor, eller den som polkade?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
