Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en gång om året eller så omkring kommer i sällskap och skall
lära sig att lefva som och bland folk.
Så mycket mindes jag, att jag just lagt an på att behaga
mamsell Mellén, guvernanten, och som jag ej hade någon skala
att mäta mina artigheter med, så kunde det ganska lätt ha händt
att jag framställt sakerna så, som att jag velat fria; — och af
en roman, som jag läst, visste jag att det icke fanns i hela
skapelsen någon varelse, som så lätt klibbade vid, som en guvernant.
Således kunde dét nu hända, att mamsellen, för att taga fasta på
min arma person, omtalat och utlagt saken för professorn, som
åter, för att skydda sin guvernant för prat bland stadens fruar
och flickor och sitt huses ära, kanske funnit bäst att lägga
van-tarne på gunstig herrn och låta mamsell Mellén taga första
inteckningen i min förut ograverade person. Dessa voro mina
funderingar, som på intet sätt voro glädjande, ty först och främst
så ville jag vara en fri man, för det andra var mamsellen äldre
an jag och långt ifrån vacker, hvartill kom att hon var lika fattig
som jag; — men för det tredje skulle jag bli magister, och
professor Ekeberg skulle med tiden bli min svåraste examinator, och
sträng var han alldeles tillräckligt förut, att man just icke behöfde
framställa sig som hvarken pratmakare eller förstörare af en flickas
frid — för att bli differerad, hvartill kom att professorn var en
«kinkblåsa», «lunegod» (för att ej nyttja ett utländskt ord: journalier)
och att han ibland, som man sade, differerade en stackars
passabel menniska blott derför, att han sjelf hade tandvärk eller att
hårturen blifvit illa bränd.
Jag var verkligen icke i den allralyckligaste sinnesstämning,
när jag inträdde i professorns nedra förstuga och putsade mig för
att gå upp till honom på öfra botten. Det var strax före jul —
fult, kallt, regnigt och snöslaskigt. Trappan upp, mörk som
ingången till tartaren, gapade emot mig — men jag gick, frasen
naturligtvis både till kropp och själ. I öfra förstugan skurade
man till helgen.
«Ar professorn hemma P»
«Ja, dét trp^ jag nog», svarade en gumma, som såg förargad
ut. »Herrn skall trampa på viskan och stå på den der trasan»,
tillade hon. Jag lydde och knackade, stående på en disktrasa,
på en dörr, på hvilken der å en papperslapp stod att läsa: «pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
