- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 9. Minnen från mina informators-år ; Tant Margaretas soiréer : Genremålningar ; Småstycken /
39

(1869-74) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Men, det måste väl storma öfver», yttrade jag, som nästan
icke förmådde återhålla ett skratt, då jag såg patronens trinda
ögon fulla af begrundande; ty det finnes ögon, der en allvarlig
tanke icke kan visa sig utan att göra dem löjliga. Detta
sorgliga , djuptänkta allvar, som nu visade sig i patronens synorganer,
föreföll som då en ekorre plötsligen sticker upp hufvudet ur en
västficka. Det ser roligt ut.

«Det var en förbannad historia», upprepade patronen, »eller
hvad säger magistern? Och att mamma skulle få tag i brefvet
— nu är det ett spektakel derinne.»

Den förste, som visade sig, var min discipel, unge Napoleon,
en rödhårig ungdom om sexton år, grof, axelbred och stark samt
fraknig öfver näsan. »Nå du», sade han till sin gamle svåger,
mu bar du gjort ihop en vacker soppa åt syster Lina, — hon
dånade då mamma sade henne hvad du gjort.»

«Då-dånade hon? — hm —»

«Ja, men mamma gaf henne droppar.»

a Jaså, det var bra.»

«Mdi så fick hon konvulsioner.»

«Hva-ba, konvulsioner ?»

«Och skrattar derinne alldeles fasligt.»

»Jo», blickande på mig, »det der är ju grannt, det der —
nu får jag ett’ lasarett till på köpet.»

Knappt hade han yttrat dessa ord, förrän vi hörde ett
förskräckligt pratande i yttre rummet.

«Du bör ej se den ovärdige», ropade en. »Han förtjenar ej
din kärlek», sade en annan. »Mitt arma barn, tag åtminstone en
sjal om dig», öfverröstade rådinnan sina döttrar. Dörren slogs
upp, och nu hade vi hela familjen der.

Patrone8san, som verkligen såg bra ut när hon var klädd,
var nu i negligé. Hennes bleka ansigte, hennes darrande läppar
visade arten af hennes känslor. »Du har», böljade hon,
synbarligen sökande att vara lugn, »du har bjudit hit främmande, utan
att säga mig tiU.»

»Söta • . .»

»Låt mig tala — utan att säga mig till. Jag tackar dig —
jag tackar dig, ädle make. Godnatt med dig, godnatt.» — Och
med dessa ord sprang hon ut skrattande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:11:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/9/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free