Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plocka ihop snilla ur en mängd bocker p& alla språk. Han ansåg det
snillrika för en sorts mosaik, då deremot andra tro att det finnes
endast gedigefr och i ett stycke, huru rått och oslipadt detta än må
vara. Hans bokhyllor voro således öfverfyllda med belles lettres från
alla länder och hans omdömen, hans infall, hans vilda produktioner
skulle alla rättvisligen kunnat förses med citationstecken. Han
hade ej begrepp onr någonting ursprungligt, någonting individuelt.
Han var ungkarl och tycktes finna mycket intresse i mamsell
Napoleonas sällskap.
Napoleona Klementsson var ett mycket vittert fruntimmer,
fastän jag ej förut omtalat den omständigheten. Hon var sina
trettiotvå år gammal och således just kommen in i den ålder, då
man börjar måla känslor, som man förut haft nog med att blott
ega. Då förhoppning efter förhoppning slår fel, blomma efter
blomma vissnar och inga nya åter vilja slå ut, så lägger man in
dem i en bok. Detta hade väl icke Napoleona gjort, men hon
hade utgjutit sina känslor i verser, som långt ifrån voro dåliga.
Om jag icke sett uppträdet då landshöfdingekalaset
beramades och aflystes, hade jag funnit dem vackra; men gudnås, jag
kände menniskan alltför noga att kunna värdera författarinnan.
Detta var ej fallet med konglig sekreteraren.
En vacker dag kommer patron in till mig, glad och
upprymd. «Ser magistern», sade den beskedlige karlen, «nu börjar det
bli bättre.»
«Hur då?»
«Jo se Stiitzer har friat till svägerskan. Gud vare lof! Nu
blir mamma der ena halfva året — vi få draga halfva bördan hvar.»
«Stiitzer — men blir han väl lycklig?»
«Lycklig? Hvem f-n talar om det? Men han gör som
magistern sade häromdagen — han fäster sig vid själen — han blir
kar i själen och fäster sig icke vid den förgängliga ytan; ty oss
emellan sagd t, så är svägerskan inte just skön — eller huru?»
«Åh jo, hon ser inte —»
«Så rasande ut. Gud ske lof emellertid! Jo jo — min
hustru är en beskedlig menniska, hon, endast hon ej ingifves
sattyg — men, hm, hon, Napoleona, det skall magistern se, det är
— ja rent ut sagdt — ett hår af hins fru mamma. Det riktigt
fagnar mig hvad vännen Stiitzer med sina böcker skall må.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
