Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lands rika järngrufvor började nu på allvar bearbetas; flera städer
grundlädes. Men hela riket led naturligtvis af de långvariga krigen
och deras menliga följder, hvartill slutligen äfven kommo missväxt,
hungersnöd och pest.
Sådant var rikets tillstånd, då Johan med ett lysande följe
och en stor krigsmakt begaf sig till Reval, för att möta sin son
^Sigismund, 1589. Hans afsigt med detta möte var att dels
‘skrämma Ryssarne till fred, dels förmå Sigismund att Öfvergifva
.Polen och återvända hem. Denna plan yppades först sedan de
båda konungarne sammanträffat i Reval och mötte det starkaste
motstånd både hos Svenskar och Polackar. Det svenska riksrådet
jämte adeln och krigsbefälet inlemnade till konungarne flera
skrif-velser, i hvilka de med mörka färger skildrade landets nöd och
varnade for de olyckor, som skulle följa af Sigismunds hemresa,
såsom fiendskap med Polen o. s. v. Johan var dock obeveklig,
ända tills missnöjet bland krigsfolket blef hotande; då måste han
gifva vika. Sigismund slet sig ur faderns armar och återreste till
Polen, Johan gick ombord på sin flotta med vrede och
hämnde-tankar i hjertat.
Efter hemkomsten från Reval gaf konungen snart luft åt sin
häftiga förbittring mot riksrådet, hvilket han nu mer kallade
rikets oråd. Han försonade sig med sin broder Karl och lät
honom till och med sköta en god del af regeringen, hvilket lände
konungen och riket till stort gagn. Sjelf sysselsatte han sig mest
med de misstänkte rådsherrarne. Flere af dem, såsom Erik Spärre,
bröderne Bjelke och Banér m. fl., ställdes till ansvar för sitt
beteende, först inför konungen, derpå inför ständerna, hvilka
sammanträdde 1590. Beskyllningarna kunde ej bevisas och förnekades
af de anklagade; icke desto mindre höllos desse i fängsligt förvar,
för att tvingas till bekännelse, och hvarken Karls bemedling eller
Sigismunds förböner kunde utverka deras befrielse.
Emellertid hade Ryssarne vid stilleståndstidens slut förnyat
kriget och med en ofantlig härsmakt ryckt emot Narva, (1590).
För att rädda denna fästning och dermed hela Estland, slöt
be-fälhafvaren, Karl Henriksson Horn, med fienderne ett fördrag,
enligt hvilket de aftågade mot afträdelse af det öfriga, som
Sverige innehade i Ingermanland. Häröfver förbittrades konungen
högeligen och lät fängsla befälhafvarne; Karl Horn blef till och
med dömd tili döden och fick först på afrättsplatsen nåd. Kriget
utbröt åter och gick illa för Svenskarne, till dess befölet öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
