Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Tolfte kapitlet. Charlies äventyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vad står nu på?» ropade Morton och började
kravla sig upp igen. Strax därpå hördes ett kraftuttryck
från honom. Då han skulle taga stöd av repet,
gav detta efter och kom i bukter ned för branten;
de svarta hade släppt taget. Strax därpå hördes de
tjattra alldeles framme vid randen. Morton ropade åt
dem och kastade samtidigt bukten av repet upp till
randen. De tycktes ha förstått vad han ville, ty repet
kändes åter stadigt, och Morton klättrade upp och
hjälpte därefter kamraten.
Dagern tilltog hastigt. Under tiden gjorde de
båda svarta vissa tecken, pekande först på lyktan, som
Morton alltjämt höll i handen, och därpå ned mot
klipporna i hålan. Och samtidigt pratade de hejdlöst
i munnen på varandra.
»De mena bestämt, att de sett något ljussken i
den där riktningen», gissade Brown. »Vi kunna inte
se det nu för dagerns skull.»
»Ska vi gå dit bort eller undersöka denna delen
av hålan först?»
»De måste ha sett något, att döma efter deras
beteende. Bäst att gå dit över först.»
Vägledda av de båda infödingarna, som hade lättare
att taga sig fram bland klippor och stenrammel,
klättrade nu Morton och Brown bort till den igenrasade
grottan, som de hoppats aldrig mer behöva återse. I
den mån de närmade sig platsen, möttes de av en
vidrig lukt, härrörande, efter vad de kunde förstå, från
de många döda, som lågo begravna under klipporna.
De svarta pratade under tiden oavbrutet, synbarligen
avhandlande de nya scener, som mötte dem.
Väl framkomna, stego de båda äventyrarna upp
på en klippa och ropade därifrån med sina lungors
hela styrka. Till deras överraskning och glädje hördes
ett klart tydligt svar, som icke var något eko.
»Det är Charlie!» ropade Morton överlycklig.
»Var ä’ du?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
