Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Trettonde kapitlet. Undersökning av de mystiska ljuden. — Ritten söder ut. — En ödelagd by. — Stuarts initialer i en klippa påträffas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja utan tvivel. Och när vi komma tillbaka till
sjön är denna kanske alldeles utrunnen.» -
Sällskapet lämnade nu hålan för att med hjälp av
läderrepet, som hölls fast av de båda svarta där uppe,
återvända till dagsljuset. Återstoden av dagen
ägnades åt vilan, och först när aftonkylan började inställa
sig bröto de upp för att vända tillbaka till vad de
numera betraktade som sitt huvudläger. Columbus med
de fyra andra svarta var på platsen, och allt befann
sig i samma skick som de lämnat det.
»Det här var snyggt!» utbrast Brown.
»Vad nu då?»
»Jo, under brådskan att komma Charlie till hjälp
lämnade vi dagboken och avskrifterna liggande framme
i tältet. Om nu gräset fattat eld, eller om de svarta
plundrat lägret, skulle allt vårt arbete varit gjort
förgäves.»
Efter en dags rast bröto de tidigt upp och ställde
kosan mot söder. En provisorisk sadel hade
iordningställts för Columbus, och då man färdades
tämligen långsamt, gick det skapligt nog för denne att
följa med.
Sumptrakten uppnåddes vid ungefär samma tid
på dagen som förra gången, och de kunde vid första
anblicken icke iakttaga någon förändring i terrängen.
Det visade sig emellertid snart, att den icke var så
vattenrik som förut, och då de togo en överblick av
trakten från det träd, som de förr en gång använt
för samma ändamål, funno de, att vattnet i sjön
märkbart fallit, kvarlämnande ett fransverk av rör och vass
utefter stränderna.
»Tror ni, att alla dessa vackra träd komma att dö,
om vattnet torkar ut?» frågade Charlie.
»Säkerligen. Men då deras rötter gå djupt ned,
torde de stå sig ännu åtskiliga år.»
Följande morgon visade Columbus dem på det
spår, som de en gång förut följt, och snart hade de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
