Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Sextonde kapitlet. Fortsättning på Stuarts dagbok. — Offerkammaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lära de svarta bruket av pil och båge, så att vi kunde
draga ut mot den stam, som de fruktade så och som
dödat Kelly, samt om möjligt vinna varaktig fred.
Det fanns icke något passande träslag i närheten av
lägret, men på den beskrivning, jag erhållit av
infödingarna, trodde jag mig finna sådant i en av dem
angiven snårskog. Där fanns tillgång på vatten, och
vi stannade i två dagar, varunder vi skuro och
avskalade de unga träden för att göra dem lättare till
hemtransporten. Då vi icke hade andra verktyg än
våra stridsyxor, gick arbetet långsamt.
På andra dagens afton hörde vi på avstånd
klagorop och jämmer av en kvinna, som närmade sig vårt
läger. Mina svarta följeslagare upphörde med sitt
arbete och gingo henne till mötes under upphävande
av liknande rop. Jag förstod, att någonting var på
tok och följde dem. Och snart fick jag höra
sorgliga nyheter, förfärande nyheter. Warlattas, såsom den
fientliga stammen benämndes, hade om natten
överfallit lägret, dödat eller sårat en mängd samt bortfört
ett stort antal fångar, bland dem Murphy, som var
tungsövd och som icke kommit i tillfälle att försvara
sig. Jag visste, att dessa Warlattas voro kannibaler
och att fångarna således antagligen skulle bli uppätna.
Vi återkommo till lägret mitt i natten, och
morgonen därpå sökte jag förmå de överlevande männen
att följa med mig på jakt efter kannibalerna, men de
voro alltför skräckslagna för att våga något sådant,
och det hjälpte icke, att jag visade dem min pistol
och fyrade av ett skott. Jag försökte på egen hand
att spåra upp mördarna, och om det lyckats mig,
skulle jag hava följt efter dem, men jag tappade bort
spåret och var nära att omkomma av törst.
Warlattas hada tagit med sig nästan alla de saker, vi lyckats
rädda undan, bland dem min anteckningsbok; dessa
få blad, som jag nu skriver på, ha sedermera blivit
hopsamlade i lägret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
