Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Människans odödlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta är alltså den invändning, som göres
mot odödlighetstron.
Det, som vidare åligger mig, är att försöka
klargöra för eder, hvarför jag tror, att den,
strängt logiskt taget, icke har någon
förskräckande makt. Jag vill visa upp, att den
ödesdigra konsekvensen icke är så oundkomlig,
som man i allmänhet menar, och att, fastän
vår själs lif må i bokstaflig mening vara en
funktion hos en hjärna, som upplöses af
döden, det dock icke alls är omöjligt, utan
tvärtom ganska möjligt, att lifvet kan fortfara,
sedan hjärnan själf är död.
Den förutsatta omöjligheten af dess
fortvaro härrör från ett alltför ytligt
betraktelsesätt, då det gäller det som ett faktum
antagna funktionella beroendet. Så snart vi
tränga längre in i kunskapen om funktionellt
beroende och t. ex. fråga oss själfva, huru
många slag af sådant beroende det kan
finnas, så märka vi ögonblickligen, att det finns
åtminstone ett slag, som ej utesluter ett lif
efter detta. Den ödesdigra konklusion, till
hvilken fysiologen kommer, beror på att han
utan vidare tar fasta på ett annat slag af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
