Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. V. Mot bestämda mål. 1879—1899
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 172 —
jord efter en gammal slentrian utan både vilja och förmåga att
tillgodogöra sig de nyare rön, som genom vetenskapen och
praktiken vunnits, ensidigt körande i samma hjulspår, som far och
farfar gjort, icke betänkande, att tiden förändras, och vi måste
följa med. Men att konjunkturerna verkligen så nedgått, att
äfven ett rationellt jordbruk icke lönar sig, det har säkerligen
ock mer än en, som har en jordlapp, fått erfara. Hvad är då
naturligare, än att man allvarligen forskar efter verksamma
medel till afhjälpande af detta olycksbringande tillstånd, som
hotar ruinera en hel generation landtbrukare ? Har man nu klart
för sig, att säden kostar mera att odla än hvad den kan säljas till,
så ligger den tanken nära till hands, hvad skola vi då använda
jorden till, eller huru skall åkerbruket bedrifvas för att bära
sig?» Härefter framlade talaren ett exempel på ett omlopp, »där
foderväxterna tillätos inkräkta på säden», hvarigenom jorden
vinner större kraft och följaktligen också lämnar rikare skördar.
Att de verkligen erfarnes kloka rådslag ej i ett drag skulle
kunna göra svart till hvitt, var ju att förutse. Men hur man
resonerade, kom man fram till Catos gyllene regel:
»Afkastningen af din åker står i direkt förhållande till hullet af din boskap.»
Detta må vara ett bildlikt uttryck för den riktning, vår
landthushållning genom förhållandenas makt kom att vid denna tid
beträda.
När man nu skulle lägga landthushållningens tyngdpunkt på
ladugårdens skötsel, mötte äfven här svårigheter. Man saknade
naturligtvis foder. Under 1870-talet härskade, som redan
blifvit antydt, ett formligt raseri med hafreodling på jord, som
gjorts odlingsbar genom bränning. Exporten gick flott, och
penningar strömmade in, men snart voro både jorden och
penningarna förbrukade. Man måste offra summor på kli och
oljekakor, men priset på dessa stod i ständigt stigande. År 1891 hade
det ursprungliga priset ökats med 25 %. Boskapsskötseln fick
dessutom en stark påkänning af Englands förbud mot införande
af svensk nötboskap. Mejerihandteringen gick visserligen
kvantitativt framåt, men äfven på detta område inträffade mot slutet
af perioden ett oroväckande prisfall på produkterna. Härtill
kom, att all spannmålsodling försvårades och nära nog
omöjliggjordes därigenom att utländsk sad här kunde afyttras till ett
pris, som understeg produktionskostnaden för denna vara inom
landet.
Landtmannen voro alltså inne i en lågkonjunktur, som ej
haft sitt motstycke sedan 1820-talet, och som icke den åsatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
