Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. I. Jordbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödvändigheten, kunna sätta den lämpliga och riktiga gränsen för
hemmansklyfningen, hvilken förekommer under så oberäkneligt växlande
förhållanden, att hvad som på ett ställe är giltig regel, blir på
ett annat oförstånd och orimlighet.»
Detta nttalande kan lämpligen sammanställas med grefve
Henning Hamiltons relation af förhållandena för perioden
1851—55. »Hemmansklyfning», säger han», äger visserligen
understundom rum, dock ej i väsentligare måtto än fornt. Allmogens
växande förmögenhet och penninge-tillgång föranleda
visserligen dertill att de större egendomarne splittras, emedan derifrån
afskiljda hemman betalas högt i förhållande till den afkastning,
de i en brukares hand knnnat lemna jordägaren. Samma
förhållanden minska deremot äfven behofvet af hemmanens
sönderstyckande, och föranleda ej sällan förut skiljda delars
sammanförande i en hand.
Samtidigt meddelas, att backstugornas antal, som 1842 voro
omkring 5,650, vid 1855 års slnt uppgått till 10,134. Denna
tillväxt skylldes dock ej, som vanligen skedde under diskussioner
och i inlagor angående pauperismen, på hänsynslös
hemmansklyfning, utan på helt andra orsaker. Också har docenten Wohlin
i sina grundliga undersökningar angående
jordstyckningsproblemet kommit till det resultat, att i stort sedt
hemmansklyfningen inom Östergötland gått relativt sakta fram och på sina
håll varit stagnerande, under det att flenstädes tvärt om en
koncentrationsrörelse ägt rum.
Den liberala riktning, som under diskurserna om
hemmansklyfningen redan i äldre tid funnit ifriga målsmän och hvars
syfte var att sätta så många inbyggare som möjligt i tillfälle att
förvärfva en egen jordbit, tränger så småningom igenom.
Förordningen af den 6. aug. 1864 gaf nämligen »den mindre
bemedlade arbetaren en tillförene saknad utväg att förvärfva sig eget
hem» i form af upplåtelse på viss tid eller för alltid af en
jordrymd mot åsätt afgäld till stamhemmanet. Längre fram i tiden
komma lättnader slag i slag i samma mån, som egnahemsfrågan
vinner afseende. Rätten till klyfning af hemman utsträckes.
Fordran på besutenhet upphäfves genom förordningen af den 6.
aug. 1881. Åtgärden understrykes i stadgan af den 27. juni
1896. Nu kunna alla under enskild äganderätt varande så ock
under stadgad åborätt upplåtna hemman få i den ordning,
gällande skiftestadga föreskrifver, klyfvas till hvad mantal som
helst, och lagen kompletteras med föreskrifter om
jordafsöndring utan afgäld och en form af egodelning, benämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
