Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. I. Jordbruket - Sädesslagens inbördes kamp på 1830—40-talen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rågjorden, som utgjorde 1/3 af den öppna åkern, gödslades
årligen helt och hållet. Höstrågen såddes emellan den 20. augusti
och 5. september. Förutom vanlig östgöta gråråg användes på
svedjeland s. k. finnråg eller wasaråg. Man hade nämligen
funnit, att denna gick bättre till på sandjord än den vanliga och
dessutom hade en del andra fördelar. »Den utsås», säger Burén,
»emellan Midsommaren och Olofsmessan på svedjor, hvaraf om
hösten fås ett ypperligt bete, utan att, som man påstår, någon
minskning i kommande årets skörd kan märkas.» Dylik råg
införskrefs tidvis af Sällskapet och tillhandahölls allmänheten.
Om de öfriga sädesslagens användning i skogsbygden anför
Burén, att i Malexanders socken »korn, blandsäd och hafra nyttjas,
men med ringa förmån». Af andra meddelare sättes emellertid
hafren i jämnhöjd med rågen och anses alltså ge en afkastning
af 6:te à 7:de kornet. Hvetet stämplas i Ydre som »ångersäd».
Till samma kategori räknas stundom äfven ärter och korn. Ett
annat, särskildt i Ydre användt sädesslag, är bohvete. Dylikt
af det »sibiriska» slaget införskrefs af Sällskapet från Finland
»att hållas omtänksamma Landtmän tillhanda». Det synes till
och med hafva »i mindre lotter» utdelats gratis (F. U. 8/3 1816).
Följa vi nu i tiden framåt sädesslagens inbördes kamp
inom provinsen, få vi härutinnan af landshöfdingarnas
femårsberättelser en del upplysningar. För perioden 1833—37
är utlåtandet följande: »Af sädesslag odlas mest råg, korn
och blandsäd, dernäst hvete, hafre och ärter, allt utöfver ortens
egna behof, så att uti vanliga år 100,000 tunnor troligen försålts
till andra Län förutom det brännvin, som dit utförts.» Enligt
samma källa för nästföljande femårsperiod anses utsädet hafva
ökats med 3,500 tunnor säd och skörden med 17,000 tunnor
spannmål. Landshöfdingen reserverar sig dock i fråga om siffrornas
tillförlitlighet »i anseende till omöjligheten att med tillräcklig
säkerhet utröna dessa förhållanden uti vidsträckte trakter, der
ägarne sjelfva, dels ej häröfver göra anteckningar, dels ej vilja
meddela hvad de derom veta». Men äfven om siffrorna ej äga
absolut riktighet, så stå de, menar han, »till verkligheten uti ett
någorlunda lika förhållande med dem, hvilka afgåfvos för 5 år
sedan, helst samma personer afgifvit båda och med god
kännedom af tillståndet uti deras tjenstgöringsorter».
Det allmänna omdömet om skörden under 1850-talets förra
hälft lyder: »Sädesafkastningens öfverskott utöfver Länets
behof har under sednaste fem åren otvifvelaktigt ökats, då
medelafkastningen, som efter afdrag af utsädet år 1850 uppgafs till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
