Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. I. Jordbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänsigt till produktens användande, som man torde hafva skäl
att befara ganska svåra och menliga följder.
Flertalet af de närvarande togo just som litet illa vid sig
häraf, och en gammal veteran vid Gillets discussioner yttrade:
’Hafre är pengar och det är pengar vi behöfva’; men det är
just häruti jag anser faran ligga: icke derför att vi behöfva
pengar, det göra alla, och icke heller derför att vi försöka skaffa
oss dem, det bjuder nödvändighet och allmän klokskap, men
derför att vi, med högst få undantag, sälja Hafren till
utlän-dingen utan att surrogera vår utpinade jord härför. Nekas kan
väl ej, att Hvete, Råg och Korn äfven äro pengar, men de nämnde
sädesslagen kunna icke med något så när hopp om framgång,
odlas, om icke jorden befinner sig i åtminstone försvarlig
växtkraft, och det är äfven härutinnan som correctivet ligger emot
jordens allt för stora utsugning; men hvad Haf ren beträffar,
så, ehuru äfven den fordrar en kraftig jord för att rätt kunna
lyckas, kan man dock länge nog odla densamma på ganska svag
jord; man får naturligtvis äfven skördarne derefter, dock
erhålles, under i öfrigt gynnsamma väderleksförhållanden, alltid
något, hur ringa det än blir, men äfven detta har sitt slut, och
hvarmed då ersätta den förlorade växtkraften! det erfordras
decennier för att godtgöra hvad man under betydligt kortare tid
brutit: det är lättare att förstöra än att ställa till rätta igen.
Vår allmoge anser Hafrehalmen vara ett godt, s. k. grannfoder,
som med begärlighet af kreaturen förtäres; men hvad förslår
den väl i allmänhet! den lemnar, äfven på kraftig jord, i
qvantitet icke stort öfver hälften emot den af Råg, och de chemiska
analyserna hafva vitsordat erfarenhetens, neml., att den
innehåller åtskilligt färre närande beståndsdelar än Råghalmen.
Man har, och detta med fog, klandrat Bränvinsbränningen
såsom demoraliserande, och jag tror icke heller att den för vårt
jordbruk är nödig eller ens nyttig, men den lemnar dock
genom affallet, dranken, jorden något tillbaka; vår Hafreexport
lemnar den intet.
Min mening är naturligtvis icke att underskatta Hafrens
värde eller ringakta densamma som kulturväxt, tvärtom vill jag
gifva den en mycket framstående plats, och klart är, att den
landtman, hvars jord icke är af beskaffenhet att bära Hvete och Korn,
gör klokast i att odla Hafre, och jag anser t. o. med att den på
all odlad jord bör intaga en plats i växtföljden; men det är
återigen användandet: gif den åt kreaturen, och vi skola då draga
dubbel nytta deraf: vi återgifva såmedelst jorden hvad vi kunna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
