93 Då ju de element, som ingå i de deminutiva och augmentativa nominal- och verbalafledningarna äro desamma, fordra 'de ej här någon särskild ka- rakteristik. Endast i ett par fall må ett tillägg vara behöfligt. I suffixet -aia, som har augmenta- tiv och pejorativ funktion, har man att göra än med -alia, än med -aculu, det bekanta redskapssuf- fixet, om hvilket förut ej varit anledning att tala: rimaia, skrifva dålig vers (rimalho); sounaia, ringa ofta och mycket (sounalho). Suffixet -eja <idiare!, som väl från början endast hade en verbalbildande funktion utan någon särskild betydelsenyans, har fått deminutiv karakter; verb på -eiar förekommo ofta vid sidan af de omedelbart afledda verben, hvilket medfört en differentiering i betydelsen. Med deminutionen är här ofta förenadt något af början, oro och upprepning, af planlöshet och resul- tatlôshet; augmentationen innebär ej endast en ök- ning i intensitet utan ock ofta en pejorativ tillsats. Ex.: -oula. acatoula, lätt täcka (acata). amountoula, hopa (amounta). 1 Se t. ex. Mevyer-Lipxe Gramm. des langues rom. ‘II 8 588.