Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C 121 )
Då isades hennes blod af förskräckelse, en
ryslig aning for, nattsvart, genom hennes själ,
och svimmande nedsjönk hon med hufyudet emot
hans bröst.
15.
Helena återväcktes till sansning af sin fars
röst, som matt ropade henne vid namn. Hon be-
sinnade sig hastigt, reste sig på knä, kastade en
blick omkring sig och påminte sig den förfärliga
föreställningen om hans död, som nyss genomflög
hennes själ. Då hon såg honom liksom återkom-
men till lifvet, böjde hon sig ned och kysste med
öm rörelse den munn, som förkunnat henne så
månget vishetens och den faderliga kärlekens ord,
och som just nu förkunnade henne det gladaste,
det att den ännu icke tystnat för evigt.
Men snart fann Helena, att den gamles kraf-
ter voro ringare, än hon trott. Han förmådde
icke sjelf resa sig upp, och hon började tro, att
han fallit af vanmakt.
”Helena!” sade han med svag stämma: ”du
måste leda mig till den mörkaste af grottorna.
Dagen svider i mina ögon.”
”Ack! men pappa behöfver visst hvila här!”
invände Helena: ”Jag skall försöka att hänga nå-
got för ingången, som stänger ut dagsljuset. Jag
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
