Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Det svåraste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
och mötte Ragnars blick — inte glad och
frimodig som förr. Han hade mognat under det år
som gått, sedan hon sist såg honom — sitt öppna,
manliga väsen hade han kvar, men blicken ur de
mörka ögonen var djupt allvarlig.
»Tack, Karin, att du uppfyllde min bön.» Han
satte sig på en sten vid hennes fötter, och så
fortsatte han:
»Du kan inte ana hur jag plågas av att det
är mina föräldrar, som vållat er svårigheter.
Men jag vill inte tala därom. Och du, Karin, har
fått offra din framtidsdröm. Kan du förlåta
oss?»
Han såg på henne med sina trofasta, nu så
vemodiga ögon, och hon räckte honom sin hand.
»Jag förlåter helt och fullt...»
Han kysste den vita hand, som han höll i sin.
»Tack — jag visste det nästan. Jag kunde inte
resa utan att få höra det — och få se dig ännu
en gång...»
Karin drog tillbaka sin hand; hon kände att
den darrade.
»Jag önskar dig varmt all framgång därute i
främmande land. Det vet du, Ragnar...»
Han såg på henne med en nästan brännande
blick.
»Det säger du — som vilken annan som helst.
— Jag ville ha något mera med mig än dina
välönskningar. Förstår du inte det — Karin...?»
Hon såg ned och svarade ej: Men hon var än
röd, än blek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
