Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Jul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
derliga längtan, som ibland grep henne. Hon
saknade sina ögons ljus — outsägligt — mer än
någon kunde ana — hon föreföll ju så tålig och
stilla. Hon saknade att ej kunna se sina kära —
sitt vackra hem — den härliga naturen kring
Klostergården. Och hon hade tänkt, många
gånger, att om blott det undret kunnat ske att
hon fick sin syn igen, skulle hon varit så
lycklig som någon människa kan bliva...
Hon visste att det undret aldrig kunde ske.
Hon skulle gå genom ett kanske långt liv — gå
i ett mörker med i bästa fall en skymt av ljus
— höra de sinas röster och erfara deras kärlek.
Hennes make skulle bli gammal och gtå utan att
hon märkte det — hennes barn skulle växa upp
till ungdomens fägring, utan att mor kunde se
och fröjdas däråt. Och hon själv — hennes hår
skulle få silverstrimmor och det fina ansiktet få
rynkor, utan att hon var medveten därom...
Det kom en sådan svår ensamhetskänsla över
henne — vid sådana tankar. Ingen människa
— inte ens hennes närmaste — kunde komma in
i denna mörka ensamhet, som omgav henne på
alla sidor. Hon var ensam med sig själv, med
sitt mörker. Och så skulle det förbliva, till dess
hennes jordeliv ändades...
Vad sedan...?
Hon hade ej kunnat glömma det älskliga svar,
som Karin gav Aina, då den lilla frågade om
Jesus ej kunde göra så att mor kunde få sin syn.
Hon mindes det så klart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
