Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Därhemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
Vad det kändes gott att höra mormor tala —
hon som varit en lärjunge i Guds skola ända
sedan sin ungdom. Hennes Bibel var henne kär
— den var kraftkällan ur vilken hon ständigt på
nytt öste. Så hade hon sluppit bära livets
bördor, sluppit bära dem själv, utan kunnat lägga
dem på En, som var starkare än hon. Inte hade
hennes liv varit utan sorger och prövningar, men
hon hade sett allting från evighetens synpunkt.
Och ändå var hon så sant mänsklig och
intresserade sig för andras väl och ve, även i det. minsta.
När någon ville ha ett gott råd, nog gick man
till henne; när något viktigt beslut skulle fattas,
så blev hennes ord det avgörande. Och när de
unga kände något av vårtidens skälvande vemod,
så kunde ingen så som mormor stryka över ljusa,
böjda huvuden, och alltid hade hon ett gott ord
i rätt tid.
Man kunde ha trott att en så viktig person
skulle se myndig och imponerande ut. Men sådan
var inte mormor. Hon hade så milda ögon, som
ingen annan, och en röst så mjuk och vänlig.
Och hon var så ödmjuk att hon visst inte hade
några anspråk — ingen skulle göra sig något
besvär för hennes skull. Hellre ville hon hjälpa
till med vad hon kunde...
Så hade åren gått, och över hennes ansikte
hade kommit mer och mer av solnedgångens
ljusa, blida ro. Hon väntade på uppbrottsorder,
men det talade hon inte om, åtminstone inte ofta,
ty alla i hemmet ville behålla henne. Men hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
