Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »En gång, när slutat är allt ve...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
En gång, när slutat är allt ve,
skall skyn sig öppna, jag skall se
i evigt ljus
mitt Fadershus,
min Gud, min Frälsare.
Då skall min blick ej skymmas mer,
min hydda aldrig brytas ner,
och hunnen dit,
i klädnad vit,
jag allt förklarat ser,
och med Guds folk i Paradis
jag tala får på himmelskt vis
om allt Hans råd,
Hans makt, Hans nåd:
Hans namn ske lov och pris!»
Det var så tyst därinne i sjukrummet — en
tystnad, som Karin ej ville störa. Kanske hade
den stund kommit, då hon skulle få tala med den
älskliga fru Sigmund om eviga och himmelska
ting — om sin Gud och Frälsare! Hon nästan
bävade inför ansvaret, och bad inom sig om
vishet — kärlek — de rätta orden.
Äntligen började fru Ebba tala — sakta,
dröjande — liksom sökte hon efter ord.
»Det var särskilt detta som grep mig: ’Då skall
min blick ej skymmas mer’. Jag kunde ej sjunga
själv, men hörde dig och andra... ’Då skall min
blick ej skymmas mer’ — du förstår, Karin, vad
de orden innebära för mig...»
Hon tystnade. Och Karin nästan höll andan
för att ej gå miste om ett enda ord.
Så började hon tala igen.
»Många gånger under mitt liv har jag längtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
