Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »En gång, när slutat är allt ve...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
inte få vara med — där Han är. Jag känner
Honom inte — det är ångest för mig. Men du
känner Honom. Hur lycklig du är!»
Karin böjde sitt huvud och kysste innerligt
hennes darrande hand.
»Ja, käraste — jag är lycklig! Så lycklig som
en människa kan bli — här på jorden. Men den
lyckan väntar på en var, som vill äga den. Gud
vill göra även Ebba lika lycklig.»
»Men hur skall det ske? Jag förstår att jag
måste bli helt annorlunda. Hur blev du lycklig
— Karin?»
»Jag kom in i en liten kamratkrets — sådana
som kände och älskade Gud. Och för varje gång
jag var med, insåg jag mer och mer, att jag inte
var som de, att jag var en syndare, som behövde
syndares Frälsare. Synden — min synd — blev
en tung börda för mig; jag kände att jag inte
älskade Gud, och jag var i ångest, till dess jag
fick nåd att tro att Herren Jesus på Golgata kors
försonat världens synd och därmed även min.
Han strök ut min tunga skuld med sitt blod. Och
när jag kunde tro mina synders förlåtelse, då
fick jag frid — och visshet att en gång, av nåd
för Jesu skull, få vara med i Hans ljusa,
himmelska värld. Då blev jag lycklig...»
Hon talade långsamt och stilla, som om hon
haft ett barn framför sig. Kanske kunde hon ej
tala så enkelt, att fru Ebba förstod. Det såg
nästan så ut.
7 — Karin Boje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
