Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Ett brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
tänkte på en vacker liten visa, av Z. Topelius,
som hon ett par gånger hört fru Ebba sjunga:
»Jag sjunger den sång, som ej förgår,
när dagens röster dö ut,
så länge på jorden ett hjärta slår
i livets korta minut.
Så länge dallrar naturens röst
ur vårens dofter i mänskors bröst;
och sorger och fröjd förgå,
men våren sjunger ändå!»
Visst hörde hon dem — vårens sånger. Då
lyssna sippor och gyllene vivor och titta upp ur
mossan; och solen fångar dem — vårens
flammande sol. Och svalorna komma åter till sina
bon under takåsen, och hela trädgården blir som
ett hav av skär och drömvit blom.
Men mitt i vårstämningen kom över henne den
där underliga ensamhetskänslan — den där
tanken på framtiden, och hur det då skulle bli. Hon
ville ej känna det så, nu var ju fru Ebba med
på vägen, och de hade sköna stunder med
varandra. Men den kom ändå ibland, den där
känslan att hennes liv aldrig skulle bli annorlunda —
än det nu var. Hon ville jaga bort den — hon
var ju lycklig som det var — hon fick tjäna Gud
på den plats, där Han ställt henne. Men ändå...
När den där känslan kom, bad hon alltid om
nåd att se över tiden, mot evighetens värld, där
all längtan skall upphöra därför att intet mer
finnes att önska. När hjärtat fått allt i Gud, då
har det övernog. Och på den stora evighetens
morgon, när vi slå upp våra ögon och se nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
