Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Höstdagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Han såg på henne ett ögonblick, bugade sig
tyst och försvann i skymningen bland skogens
träd. Och Karin fortsatte mot Klostergården,
uppriktigt ledsen över detta samtal. Den unge
mannen föreföll så hederlig och bra, på sitt sätt,
och hans kärlek var nog ärlig och djup. Varför
hade hon varit tvungen att tillfoga honom
smärta 1 Han borde ju ha förstått orsaken til]
hennes tillbakadragenhet...»
Hon suckade. Det var en gång förut, som hon
måste säga till en man desamma orden; »Det kan
aldrig bli någon lycka, om två — gå skilda
vägar!» — Men den gången blödde hennes eget
hjärta såväl som hans. Varför skall det finnas
så mycken sorg i livet $
På kvällen stod hon vid fönstret i sitt rum.
Ute var det natt, och hon stod där en stund och
såg ut, liksom sökte hon en väg i livets mörker.
Gud ske tack — hon behövde ej söka den, hon
visste var den fanns. På jorden var höstmörker,
som blev till djupa, svarta skuggor i det klara
månskenet. Men uppåt var det ljuset, som
regerade. Och när hon tänkte på allt lidande i
världen — även den gamla kvinnans, som hon besökt
— då var det ljuvligt veta att det svåra skall
stanna utanför — ej nå in genom de gyllene
portarna ...
Han vet det allt — vilken väldig tröst! Han
har själv i sitt gudamänskliga liv burit varje
nöd, varje smärta, som får komma nära Hans
barn och tjänare. Det är en genomborrad hand,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
