Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Ännu ett brev — ock ett till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
upp på sitt rum, där hon i början förgäves sökte
reda sina tankar.
Visst var det en stor glädje för henne — detta
som hänt med Ragnar — att Gud fått honom om
hand, att han funnit frid hos sin Frälsare! Var
det inte detta hon under många år bedit om för
hans räkning. Hade hon inte längtat just efter
detta, att Gud skulle bli honom för stark — att
han aldrig skulle få nog i det som världen har att
giva? Visst var det en förunderligt stor glädje
att Gud vunnit honom, att han nu sökte leva ett
liv, värdigt hans Herre och Mästare...?
Och likväl — hon kunde inte hjälpa att mitt i %
glädjen kom en känsla av besvikelse — ja, det var
rätta ordet. Hon måste erkänna det. Var det
således inte blott för hans egen skull, som hon
hållit ut i bön för Ragnar? Hade hon innerst
inne hyst det hoppet, att han skulle komma
tillbaka och bedja om hennes kärlek, om det
underbara inträffade att även han vände in på vägen
till livet? Hon hade ju själv sagt till honom, att
det aldrig kan bli någon lycka, om två — gå
skilda vägar. Nu voro de på samma väg, hon
och Ragnar. Nu hade det enda nödvändiga
blivit det viktigaste för honom, såsom det var för
henne själv. Det var nu, enligt unge Gotthards
brev, mer än ett år sedan den stora övergången
skedde med Ragnar Kasparson. Men inte med ett’
ord, en rad hade han låtit henne veta det, då han
likväl borde förstå vilken glädje det skulle bereda
Karin...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
