Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Ännu ett brev — ock ett till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
Det var således — åtminstone delvis — av
själviska bevekelsegrunder, som hon framhärdat i
bön för honom. Det var inte enbart omsorgen för
Ragnars själ, som förmått henne därtill. Och
därför kunde hon inte, såsom hon ville, fröjdas
över det underbara som skett. Hur det
medvetandet böjde henne djupt — hur hon blygdes över
sig själv inför Guds rannsakande blick...!
Och likväl! Hade det väl varit orätt att hon
aldrig kunnat glömma honom — hur mycket hon
än kämpat emot denna känsla? Hade det varit
orätt att hon ibland tänkt sig möjligheten av
deras förening, om Ragnar lämnade sig åt Gud?
Hon slets mellan stridiga känslor och visste
varken ut eller in...
Ett blev dock allt mera visst för henne: att hon
ej längre var något för Ragnar — att den flicka
han en gång älskat inte längre betydde något för
honom.
Om han ännu höll henne kär, hade han väl
skrivit till henne, att det stora hinder, som skilde
dem åt, nu var borta. Men under alla dessa fem
år, som förgått sedan de sista gången träffades,
hade han inte med ett ord, en hälsning, låtit henne
veta att han ännu levde — ännu mindre att hans
känslor för henne voro oförändrade.
Men var det inte just detta, som hon själv
önskat. Hon hade ej velat att de skulle brevväxla
— det hade endast varit att ständigt på nytt*
riva upp hjärtesåret för dem båda. Hellre då
tystnad, glömska — om sådan vore möjlig. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
